Kristendomens upprinnelse:
Myten om Jesus

Jesus kan inte stiga ut ur myten och in i verkligheten. Han är för alltid en mytens man. Hans verklighet är dold för oss.

MANNEN FRÅN NASARET - VEM VAR HAN? På historiens blad kan Jesu liv inte skrivas in. Vi vet nämligen inget med säkerhet om honom. Evangelieberättelserna i Bibeln - Matteus, Markus, Lukas och Johannes - är trosvittnesbörd och inga pålitliga rapporter, skrivna i kritisk historievetenskaplig anda. Avsikten med dessa skrifter var att visa att Jesus var Messias. De ger oss därför inte kunskap om något annat än en religös tro på Jesus, som en skara människor hade.
  Historiker var däremot Josefus (omkr. 37-100 e.Kr). Han skrev judarnas historia och behandlade då Jesu tid, men han nämner inte Jesus (frånsett att han i ett avsnitt med tvivelaktig äkthet nämner "Jakob, broder till Jesus som kallades Kristus"). Josefus omtalar tre ledare med messianska anspråk - men ingen av dem är Jesus. 4)
  Historikern Justus av Tiberias, som skrev omkring år 80, har heller inget att säga om Jesus. 4)
  Jesus var alltså ingen känd gestalt för den tidens historieskrivare.
  Den förste kristne författare som nämner Jesus är Paulus omkring 60 e.Kr. Men Paulus visar i sina brev ingen kännedom om de händelser som senare nedskrevs i evangelierna. Han har inget att säga om Jesu föräldrar, jungfrufödelsen eller stjärnan över Betlehem, inget om Judas förräderi och inget om rättegången mot Jesus. Han nämner inga underverk, och han återger inte några av de välkända Jesusord som evangelierna innehåller. Han nämner korsfästelsen och uppståndelsen, men inte den tomma graven.
  Skulle Paulus verkligen ha känt till biografiska detaljer om Jesu liv utan att någonsin hänvisa till dem i sina brev? Man kan misstänka att han inte kände till dem och att de är senare utbildade legender.
  Paulus hade aldrig träffat Jesus. Han hade upplevt honom i en syn.
  Enligt Apostlagärningarna träffade Paulus Petrus och andra apostlar i Jerusalem, men det framgår inte hur mycket han talade med dem (Apg. 9, 15, 18). I brevet till de kristna i Galatien, 1:18-19, skriver Paulus om sin första resa till Jerusalem att han stannade hos Petrus i fjorton dagar. Någon annan av apostlarna såg han inte - "bara Herrens bror Jakob". Han skriver med mycket få ord om detta möte och nämner inte vad han talade med Petrus om. Kanske var det inget viktigt - åtminstone inget som var värt att berätta för galaterna om. Han skriver alltså inte att han av Petrus fått veta något om Jesus. Man kunde ha väntat sig ord sådana som "Petrus hörde jag berätta om Jesu underbara gärningar och hans oförlikneliga förkunnelse..." Kanske var Paulus ointresserad av Jesu jordiska levnad och lära och brydde sig inte om att föra vidare vad han fått veta. Han hade ju sin egen uppenbarelse av Jesus på vägen till Damaskus, eller kanske flera uppenbarelser, som han ansåg gav honom direkt kontakt med Jesus och varpå han byggde sin förvissning om Jesu uppståndelse och sin egen teologi. Eller var det så att det inte fanns några underbara gärningar av Jesus att berätta om på den tiden - förutom hans "uppståndelse". Kanske har detta skapats senare som legender om Jesus.
  Inte heller andra kristna brevskrivare, vars epistlar tagits med i Bibeln, vet några detaljer om Jesu liv - och det gör inte heller de tidigaste apostoliska fäderna. Dessa hänvisar aldrig till evangelierna och deras innehåll, som de inte tycks känna till, utan citerar alltid från Paulus brev. 4)
  De flesta religionshistoriker anser att en människa Jesus, som evangelieberättelserna syftar på, troligen har levat. Men hur var denne Jesus i så fall? Vad gjorde och lärde han? Vad hände? Det vet vi inget med säkerhet om. Evangelierna ger ingen verklig kunskap. De beskriver en religiös tro - och förmodligen legender, som uppstått. Det kan finnas, och finns säkerligen, betydande skillnader mellan den verklige Jesus och trons Jesus.


VERKLIGHETENS JESUS FÖRSVINNER I MYTENS TÖCKEN. Kanske kan man dock, men med stor osäkerhet, säga att följande torde vara sant.
  En judisk man, Jesjua, senare känd under det latiniserade namnet Jesus, framträdde omkring år 30 i Palestina som religiös förkunnare och profet. En föregångare och samtida till honom var Johannes Döparen, som blev avrättad av kung Herodes. Johannes var en domedagspredikant, som predikade om den innevarande tidsålderns snara slut, då Gud skulle döma människorna. Jesus anknöt till Johannes förkunnelse, varnade för den stundande vredesdomen och uppmanade människorna att bättra sig. De rättfärdiga skulle efter domen bli frälsta till ett evigt liv, medan de orättfärdiga skulle dömas till ett fruktansvärt straff. Jesus klandrade skarpt de religiösa partierna fariséerna och saducéerna. Kärlek till Gud och till "nästan" är kärnpunkter i hans lära.
  Flera underverk tillskrivs Jesus: Han botade sjuka, uppväckte döda, gick på vattnet, förvandlade vatten till vin...
  Efter en tids verksamhet avrättades Jesus av landshövdingen Pontius Pilatus genom korsfästning. En skara lärjungar predikade därefter att Jesus hade uppstått från de döda och att han var Messias, Guds son. Flera gjorde missionsresor - den främste bland dem var Paulus - och predikade läran, som i början torde ha varit en form av judendom, men sedan blev känd som kristendom, en ny religion.
  Jesus framstår i Bibeln som en utmanande religiös gestalt, en i raden av judiska profeter, helt naturligt präglad av sin tid och sin miljö.


I TEOLOGIERNA OM JESUS TALAS OM HONOM SOM EN ÖVERNATURLIG GESTALT, Guds son, Guds enfödde son och/eller Gud själv (Gud på jorden), och om den obefläckade avelsen, treenigheten (Fadern, Sonen och Den Heliga Ande som ett), Jesu försoningsdöd på korset och Jesus som den som skall återkomma för att döma levande och döda.
  Jesus är i teologierna fullkomlig, en gudamänniska.
  Idéer om gudamänniskor var vanliga i den antika världen. Och många vandrade omkring och sade sig vara Gud, Guds son eller en gudomlig ande. Inte minst var detta fallet bland judarna. Några av dem hade åtskilliga anhängare. De kristnas anspråk på gudomlighet för Jesus är alltså inte unikt. 2)
  Det fanns under antiken många legender om människor som fötts på ett övernaturligt sätt, gjort underverk, uppstått från de döda och farit upp till himlen. 2)
  Mot denna bakgrund är det inte förvånande att Jesus under lång tid inte blev upptäckt av antikens historieskrivare - han försvann helt enkelt i mängden av undergörare, messiasgestalter och religionsstiftare.
   Appolonius från Tyana, en vandrande predikant i samma århundrade som Jesus, blev efter sin död dyrkad som Guds son i många tempel. Han uppgavs ha varit helbrägdagörare, ha drivit ut djävlar och uppväckt döda. Liksom Jesus enligt Markus 5 uppväckte Jairos dotter från de döda, så mötte Appolonius på gatan i Rom ett liktåg, där en ung flicka fördes till graven. Han gick fram till båren, lade händerna på flickan och mumlade några ord. Genast steg hon upp, började tala och återvände till sitt hem. 3)
  Profeten Simon från Samarien, som var samtida med Jesu apostlar, tillskrevs många underbara gärningar och fick tillnamnet "undergöraren". 3)
  Tron på under hörde till tidsandan. Några bevis för underverken krävdes inte.


JESUS VAR, SOM HAN FRAMSTÅR I EVANGELIERNA, ett barn av sin tid och sin religiösa miljö. Han kom inte med något radikalt nytt, men lyfte fram och poängterade viktiga delar i det judiska religiösa tänkandet. Nästakärleken var inte någon för Jesus unik idé, utan fanns i den tidens judiska tro, liksom även på andra håll. Romerska filosofer som Cicero (106-43 f.Kr) och Seneca (3 f.Kr-65 e.Kr) hade tankar om människokärlek. 4)

Litteratur

1. Bibeln
2. John Hick (red.): The Myth of God Incarnate (SCM Press 1974).
3. Ditlef Nilsen/Birger Edmar: Den ursprunglige Jesus (Bonniers 1972).
4. G. A. Wells: The Jesus of the Early Christians (Pemberton Publishing Co., 1971).

Det kristna budskapets krona:
Jesu uppståndelse

Jesus dog på korset, men på tredje dagen uppstod han från de döda. Därmed bevisade han att han var Guds son. Så lär kristendomen.

VI LÄSER I BIBELN: "Men på första veckodagen kom de tidigt i gryningen till graven med de kryddor som de hade gjort i ordning. Och de fann att stenen var bortvältrad från graven. När de gick in, kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod två män framför dem i skinande kläder. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken. Då sade männen till dem: 'Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han är uppstånden. Kom ihåg, vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen...' " (Luk. 24:1-6.)
  Jesu uppståndelse från de döda är den spets varpå den kristna lärobyggnaden vilar. Som Paulus skrev: "Om Kristus inte har uppstått, då är er tro förgäves, då är också vår predikan fåfäng, då är vi falska Guds vittnen." Men Paulus tillade förstås: Nu har Kristus uppstått.
  Samma djärva tanke har redaktören för en kristen ungdomstidning, när han inleder en påskhälsning till sina läsare på följande sätt:
  "Stäng kyrkorna! Lägg ner församlingarna!
  Javisst ska vi göra det, om Jesus inte har uppstått från de döda. Då kan vi lägga av med detsamma, spola hela 'den kristna verksamheten' och göra något vettigare i stället.
  Så viktig är Jesu uppståndelse. Hela den kristna tron står och faller med den. Utan Jesu uppståndelse - ingen kristen tro."
  Tron på Jesu uppståndelse är kristendomens liv och hjärta. Därifrån går blodet ut i kyrkan och församlingarna. Ja, kristendomen har sitt ursprung i vissheten att Jesus är uppstånden.
  Den engelske teologen Alan Richardson skriver i "Hur uppstod de klassiska dogmerna?": "Petrus och Stefanus tal i Apostlagärningarna visar oss att det första försöket att utbreda evangeliet helt enkelt bestod i att meddela andra det glädjerika budskapet att Jesus hade uppstått. 'Med stor kraft bar apostlarna fram vittnesbördet om herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över dem alla', ty uppståndelsens faktum var Guds bekräftelse på Jesu liv och lära."
  Men finns det övertygande sakskäl att tro på Jesu kroppsliga uppståndelse?
  I Dagens Nyheter ställde Bo Grandien en påskafton för några år sedan frågan om prästen tror på vad han säger till församlingen. "Det finns självfallet inga bevis för att uppståndelsen verkligen har ägt rum", skrev han.
  Det är fråga om tro.
  Vad finns då för grund för lärosatsen att Jesus var död men återkom till livet? Jo, enligt teologen Källstad och domprosten Grape måste "något ha hänt". De säger enligt Grandien: "När Jesus korsfästes, hade han endast en handfull anhängare. Men bara efter 50 dygn var över 3 000 personer beredda att ansluta sig. Det vet man. Klart är också att graven var tom och att en del människor hade visioner av den uppståndne."
  "Något" måste ha hänt - men vad?
  Bo Grandien "hoppar till", skriver han, när Grape plötsligt utbrister: "Om det skulle visa sig att man smusslat med liket (dvs gömt undan det) då skulle jag inte vara med längre."
  Grandien kommenterar: "Man får en plötslig vision av att hela lärosystemet hänger på en mycket tunn tråd."
  Ändå är de kristna prästerna många - tror de på Jesu uppståndelse, undrar Grandien, tror de "att Kristus i kroppslig mening själv lämnade graven tredje dagen efter sin död och därpå visade sig för ett antal personer, åt fisk och honungskaka, gick genom stängda dörrar m m innan han försvann upp till himlen?"
  Källstad säger att en präst måste förkunna det som förväntas av honom. Har prästen svårigheter med tron, så behåller han detta för sig själv. "Ingen vill blottställa sig."
  Idag kan vi inte veta om graven var tom och om i så fall Jesus hade vaknat till liv och själv lämnat den. Vad vi vet är att under första århundradet av vår tidräkning fanns en skara människor som trodde att Jesus hade uppstått från de döda och spred detta budskap som kärnpunkten i sin religion.
  De bibliska evangeliernas berättelser om den tomma graven och om hur Jesus visade sig efter sin uppståndelse skiljer sig något från varandra. Evangelisterna är inte helt överens om vilka som först kom till graven och fann den tom, men alla nämner Maria från Magdala. Olika rykten verkar ha cirkulerat bland de troende.
  Det äldsta evangeliet, Markus, har minst fantastiska detaljer, och det saknar uppståndelsevisioner. Markus nämner inte att Jesus visade sig efter uppståndelsen - om man inte räknar med det s k oäkta slutet, 16:9-20, som saknas i de äldsta handskrifterna. Enligt Markus satt "en ung man" i graven, enligt Lukas "två män i skinande kläder", enligt Matteus "en ängel" och enligt det yngsta evangeliet, Johannes, "två änglar i vita kläder". Ju längre i tiden från händelsen som evangelisten har skrivit, desto märkligare blir detaljerna.
  Berättelserna om det sätt varpå den uppståndne visade sig, skiljer sig också åt. Å ena sidan sägs det att han uppträdde som en bastant fysisk gestalt, åt fisk med lärjungarna och lät den tvivlande Tomas känna på sina sår, å andra sidan att han som en ande gick genom stängda dörrar och plötsligt försvann ur allas åsyn.


OLIKA FÖRSÖK HAR GJORTS att förklara "den tomma graven". Enligt skendödshypotesen var Jesus inte död, när han togs ned från korset. Bibeln säger att Pilatus uttryckte sin förvåning över att det gick så fort med Jesus. Han förklarades död tidigare än man väntat. Och hans ben krossades inte.
  Man kunde slå sönder benen på de korsfästa för att förkorta deras lidande: När den på korset hängde inte kunde ta stöd nedåt med fötterna, lämnade blodet hjärnan och sjönk ned i kroppens lägre delar, vilket påskyndade döden.
  På grund av den följande judiska högtiden fick Jesus och de med honom samtidigt korsfästa inte hänga kvar på avrättningsplatsen. De måste dödas. Men eftersom Jesus ansågs redan vara död, behövde soldaterna inte slå sönder hans ben. Jesus skulle alltså ha kunnat gå igen, sedan han repat sig från misshandeln.
  Den svenske läkaren Hugo Toll utgav 1928 sin bok "Dog Jesus på korset?", där han med flera argument lanserade skendödshypotesen.
  En annan svensk läkare, Gunnar Nyström, utkom 1950 med boken "Korset och graven". Där skriver han bland annat att Jesus efter den misshandel som föregick korsfästningen kan ha varit i mycket dåligt fysiskt skick, när han spikades upp på korset, så att han snart föll i ett vanmaktstillstånd, blev blek och troddes vara död. Nyström spekulerar att rådsherren Josef av Arimatea, som var en Jesu lärjunge, kan ha lagt märke till att livet inte helt flytt från den korsfäste och därför skyndsamt begett sig till Pontius Pilatus och bett att få ta hand om Jesu kropp, vilket beviljades. Livsräddande åtgärder sattes omedelbart in i skydd av kvällsmörkret, vilket ledde till att Jesus senare vaknade till liv, medan han låg i graven.
  Nyström menar att dessa tankar om ett skendödstillstånd inte utgör något hot mot den kristna tron. Kärnan i den kristnes tro är ju att Jesus uppstod, inte hur detta skett. Om Jesus överlevde, berodde det på en serie underbara sammanträffanden, till exempel att den lans som rändes in i Jesu kropp inte skadade hjärta och lungor. En troende kan tänka sig att Gud hållit sin skyddande hand över Jesus så att hans kropp oförändrad kunde läggas i gravrummet.


ETT ANNAT FÖRSÖK ATT FÖRKLARA "den tomma graven" är att anta att Jesu kropp flyttades från graven, där den lagts. De utposterade vakterna somnade eller sövdes med någon dryck. När några lärjungar fann graven tom, trodde de att deras mästare hade uppstått från de döda, eftersom de ville tro detta, och de spred sin övertygelse med stor glöd. Underbara historier om hur lärjungar hade träffat Jesus efter hans uppståndelse tog form, bättrades på och vann tilltro.
  Många tror att Jesus tillhörde, eller hade tillhört, esséernas samfund. Esséerna var klädda i vitt. Kanske var den unge man "i en vit, fotsid klädnad", som enligt Markus satt i graven, en essé, vilken i överensstämmelse med sin sekts uppståndelsetro förklarade för två kvinnor, som kom till graven, att Jesus var uppstånden - på samma sätt som man idag kan säga att "farmor är inte död, hon är i himlen".
  Esséerna kan ha hämtat Jesu kropp för att begrava den med sina egna ritualer.

Om Jesus överlevde korsfästelsen, vart tog han då vägen? Han fortsatte inte sin verksamhet i triumf. Gömde han sig under resten av sitt liv - eller begav han sig kanske till Indien? Det finns en tradition i Indien om en "Issa", som har identifierats med Jesus.
   "Himmelsfärden" som Jesu jordiska livs verkliga avslutning hör till det mest svårtrodda i den kristna teologin.

Det saknas historiskt vetande om Jesu liv efter korsfästelsen. Vad som finns är rykten, legender, trosglöd, och på det har en världsreligon byggt sitt teologiska system.
  Påståendet om hans "uppståndelse" kan vara sant - men det vet vi inte. Det blir en trosfråga.

Litteratur:

Per Beskow: Jesus i Kashmir (Proprius 1981).
Bibeln.
Gunnar Nyström: Korset och graven (Uppsala 1950).
Hugo Toll: Dog Jesus på korset? (Wahlström & Widstrand 1928).

Det oäkta slutet av Markus

Avslutningen av Markus evangelium, som berättar att Jesus sågs efter uppståndelsen, är ett senare tillägg.

EVANGELIUM ENLIGT MARKUS är den äldsta av evangelieberättelserna i Bibeln.
   Slutet av Markus, 16:9-20, saknas i de äldsta och viktigaste textkällorna och har blivit tillagt senare, sannolikt på 100-talet, av annan författare som en avslutning, troligen i anslutning till vad de yngre evangelieberättelserna av Matteus och Lukas, innehåller.
  Varför finns nu det oäkta Markusslutet med i Bibeln? Jo, det är just där som det talas om att Jesus sågs levande efter korsfästelsen. Om man slopar tillägget till Markus, ifrågasätter man själva grundvalen för den kristna tron.
  Det är synnerligen viktigt vad just Markus har att säga, eftersom den evangelieberättelsen anses vara den historiskt mest pålitliga. Enligt professor Gösta Lindeskog i boken "Inledning till Nya testamentet" skrevs Markus på 60-talet i Rom, alltså kanske något mer än 30 år efter Jesu död.
  Matteus och Lukas har enligt Lindeskog tillkommit på 70-talet och Johannes omkring år 90. Författaren till Markus är alltså, när han skriver, i tiden närmare de skildrade händelserna än de övriga evangelisterna.
  Markus författare visste på 60-talet (eller omkring år 70 - olika bedömare har litet olika dateringar) såvitt man kan se, ingenting mer om "uppståndelsen" än att tre kvinnor fann graven tom och "en ung man" (inte en ängel som hos Matteus eller två änglar som hos Johannes) sittande där. Den unge mannen förklarade att Jesus var uppstånden. Inga uppståndelsevisioner nämns i Markus.
  Så här lyder slutet av det äldsta evangeliet:
  "Och när sabbaten var förliden, köpte Maria från Magdala och den Maria, som var Jakobs moder, och Salome välluktande kryddor för att sedan gå åstad och smörja honom. Och bittida om morgonen på första veckodagen kom de till graven redan vid soluppgången. Och de sa till varandra: 'Vem skall åt oss vältra bort stenen från ingången till graven?' Men när de såg upp, fick de se, att stenen redan var bortvältrad. Den var nämligen mycket stor. Och när de hade kommit in i graven, fick de se en ung man sitta där på högra sidan, klädd i en vit fotsid klädnad; och de blev förskräckta. Men han sa till dem: 'Var inte förskräckta. Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här. Se, där är platsen, där de lade honom. Men gå bort och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus: 'Han skall före er gå till Galileen; där skall ni få se honom, såsom han har sagt er.' Då gick de ut och flydde bort ifrån graven, ty bävan och bestörtning hade kommit över dem. Och i sin fruktan sa de intet till någon."
  Det oäkta tillägget lyder så:
  "Men efter sin uppståndelse visade han sig på första veckodagens morgon först för Maria från Magdala, ur vilken han hade drivit ut sju onda andar. Hon gick då och omtalade det för dem som hade följt med honom och som nu sörjde och grät. Men när dessa hörde sägas, att han levde och hade blivit sedd av henne, trodde de det inte.
  Därefter uppenbarade han sig i en annan skepnad för två av dem, medan de var stadda på vandring utåt landsbygden. Också dessa gick bort och omtalade det för andra; men inte heller dem trodde man.
  Sedan uppenbarade han sig också för de elva, när de låg till bords, och han förebrådde dem då deras otro och deras hjärtans hårdhet, i det att de inte hade trott dem som hade sett honom vara uppstånden.
  Och han sa till dem: 'Gå ut i hela världen och predika evangelium för allt skapat. Den som tror och blir döpt, han skall bli frälst; men den som inte tror, han skall bli fördömd. Och dessa tecken skall åtfölja dem som tror: genom mitt namn skall de driva ut onda andar, de skall tala nya tungomål, ormar skall de ta i händerna, och om de dricker något dödande gift, så skall det alls inte skada dem; på sjuka skall de lägga händerna, och de skall då bli friska.
  Därefter, sedan Herren Jesus hade talat med dem, blev han upptagen i himmelen och satte sig på Guds högra sida. Men de gick ut och predikade allestädes. Och Herren verkade med dem och stadfäste ordet genom de tecken, som åtföljde det."
  Andra gamla avskrifter har en kortare avslutning: "Men allt vad som hade blivit dem tillsagt omtalade de i få ord för Petrus och dem som var med honom. Och sedan lät Jesus själv det heliga och oförgängliga budskapet om den eviga frälsningen bli genom dem förkunnat från öster och ända till väster." Gösta Lindeskog skriver om detta evangelieslut bland annat att det är "författat av någon som inte kände till det längre Markus-slutet. Det torde väl vara av egyptiskt ursprung, man gissar från 4:e årh."
  Om det längre, oäkta slutet av Markus har Lindeskog bland annat följande att meddela:
  "Ännu Eusebius och Hieronymus säger, att det knappast finns i handskrifterna. /.../ Det torde sålunda ha uppstått i början av 2:a årh. Sannolikt har detta slut utformats på grundval av uppståndelseberättelserna i Matteus och Lukas. Stilen synes också ge vid handen, att det här är en annan författare än Markus som för pennan. I en armenisk handskrift från 989 har detta stycke överskriften 'Av presbytern Ariston' (förmodligen den presbyter Ariston, som av Papias nämnes tillsammans med presbytern Johannes)."
  Eftersom Markus slutar ganska abrupt med 16:8, har några frågat sig om det ändå inte från början kan ha funnits en avslutning av evangeliet, vilken gått förlorad. Men något belägg för detta finns inte. Det är alltså fullt möjligt, att Markus inte visste något om att Jesus skulle ha visat sig efter avrättningen på Golgata eller att han inte hade någon tro på uppståndelsevisisoner som berättades, utan utelämnade dessa.
  Paulus skrev sina äldsta brev ungefär 50-51 (enligt Lindeskog) alltså minst 10 år före författaren till Markus. Han omtalar inga detaljer om Jesu uppståndelse, nämner inte ens den tomma graven. Han försäkrar bara att Kristus verkligen är uppstånden.
  Det är möjligt att historierna om hur Jesus visade sig efter korsfästelsen uppkom först flera år efter hans död.
  För närvarande står det oäkta Markus-slutet inom diskreta klammer i Bibeln, något som många säkert inte lägger märke till eller tror har någon betydelse.
  Bibelöversättare lär vara angelägna om att använda så gamla, ursprungliga texter som möjligt som original. I konsekvens därmed bör det oäkta slutet av Markus lämnas oöversatt.

Den kristna förkunnelsens
etiska kärna: nästakärleken

När vi hör talas om "kärleksläran", tänker vi gärna på Jesus. Älska varandra! sa han. Det är viktiga ord.

ÄLSKA DIN NÄSTA SÅSOM DIG SJÄLV! Det var en lärosats i den judiska etiken, som Jesus framhöll vikten av. "Nästan" uppfattades kanske av judarna först som en människa i närheten, av deras egen stam, men Jesus utvidgade i så fall nästabegreppet.
  När en "lagklok" frågade honom: "Vem är min nästa?", berättade Jesus om den barmhärtige samariten:
  En man blev överfallen av rövare, som slet av honom hans kläder, misshandlade honom och lät honom ligga skadad vid vägkanten. En präst gick förbi honom utan att ge någon hjälp. Likaså en levit. Men en samarit tog hand om den misshandlade, lyfte upp honom på sin åsna, tog honom till ett härbärge och skötte om honom.
  Jesus frågade den lagkloke vem av dessa som visade sig vara den överfallne mannens nästa. Han fick svaret att det var den som visade barmhärtighet. (Luk. 10:25-37.)
  Det hör till historien att samariterna var ett blandfolk, som judarna såg ned på.


ANVISNINGAR OM HUR EN MÄNNISKA BÖR VARA finns bland annat i Bergspredikan. Där (Matt. 5-7) är nästakärlekens princip framförd i några pregnanta uttalanden.
  Förutom åtskilligt som är besynnerligt i Bergspredikan, såsom att man inte skall bekymra sig för morgondagen, finns goda levnadsregler. Till det som brukar uppfattas som storslagen etik hör följande.
  Du skall älska alla, även dina ovänner, och förlåta alla.
  Du skall vända andra kinden till, om någon slår dig.
  Du skall ge åt den som ber dig om något. En rövare, som vill ta dina kläder, skall du ge mer än han begär.
  Du skall vara barmhärtig och fridsam.
  Du skall inte döma. "Hur kommer det sig att du ser grandet i din broders öga, men inte blir varse bjälken i ditt eget öga?"
  "Gyllene regeln", som i olika språkliga varianter finns i alla högre religioner, nämns av Jesus: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Detta, menar Jesus, är lagen i sammanfattning.
  Jesus framhåller också "tio Guds bud": du skall inte döda, inte stjäla, inte ljuga...
  Han talar om tjänandets princip: störst är den som är de andras tjänare.
  Barmhärtighet är något centralt i Jesu förkunnelse. Man skall göra väl mot dem som är hungriga, husvilla, nakna, sjuka och i fängelse.


TILL DET TVIVELAKTIGA HOS JESUS hör ett ofta hårt tal: Den som inte gör Guds vilja, kommer att drabbas av evigt straff. (Det har diskuterats om "evigt" betyder utan slut eller en lång tid.)
  Och han vädjar till egennyttan: En väsentlig poäng med det goda livet är att samla meriter för himmelriket. Till det återkommer Jesus gång på gång. Man skall alltså göra goda gärningar delvis för att vinna egna fördelar.
  Men man skall minnas att Jesus var en profet och inte en teolog. Han talar med en profets starka känslor, anknyter till tidens religiösa föreställningar, kräver och hotar. Vid andra tillfällen är han mild och vekhjärtad. Någon sammanhängande och i detalj genomtänkt teologi har han aldrig lagt fram.
  På flera ställen i skrifterna uttrycker Jesus en krävande gärningslära, som inte är så populär bland dagens i-landssvenskar. Det är med en rysning av skräck och fascination som man tar del av hans infernaliska moralbudskap:
  Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina bröder och systrar och därtill sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge. (Luk. 14:26.)
  Man skall alltså ge upp allt för att följa Jesus på hans rättfärdighets väg.
  Sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga. (Luk. 12:33.)
  Helvetet finns med i Jesu föreställningsvärld:
  Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden som väntar djävulen och hans änglar. För jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka. Vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. (Matt. 25:41-46.)
  Det är en obarmhärtig barmhärtighet som Jesus förkunnar, när han är på det humöret. Där finns ett fruktansvärt hot men ingen antydan om nåd. Jesu gärningslära är helt väsensfrämmande för Paulus nåd-teologi. Till all lycka är Jesus inte konsekvent. Han har även en mild sida, och när den aktualiseras, låter det annorlunda. Då bjuder han alla att komma till hans öppna, kärleksfulla famn. En människa kan frälsas på ett ögonblick.
  Så krävande är Jesu kärlekslära, när den ställs på sin spets, att den aldrig har prövats i större skala. Det är naturligt att människor stöts tillbaka av de hotfulla etiska imperativen, som finns i Jesu förkunnelse. De vill ersätta dem med en vänligare teologi enligt vilken man får "synda på nåden". Därför har Paulus blivit en favorit, Paulus som av allt att döma aldrig hade träffat Jesus.
  Trots de utomordentliga krav som Jesus ställer, har hans etik sina gränser. Ingenstans talar han om kärlek till djur.


LIKSOM SIN FÖREGÅNGARE JOHANNES DÖPAREN var Jesus en domedagsprofet. "Ni huggormars avföda, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vredesdomen?" frågar han fariséerna och saducéerna. Han förkunnade att den innevarande tidsåldern gick mot sitt slut och att en gudomlig ordning snart skulle upprättas och dom hållas. Det gällde för människorna att bättra sig så att deras själar inte skulle gå förlorade. Situationen var enligt Jesu övertygelse mycket allvarlig - därav ve-ropen över såväl människor som hela städer. Människorna var stora syndare, och de flesta skulle gå förlorade. Men han var varnaren i den sista tiden, Guds profet.
  Jesus kunde inte säga, när "änden" skulle komma. Endast Gud visste. Men han försäkrade att den skulle inträffa medan en del av hans samtida ännu var i livet. Det skulle bli en tid av fruktansvärda lidanden, men vid den vedermödans slut skulle "Människosonen" komma på himlens skyar i makt och härlighet med sina änglar för att samla ihop de utvalda.
  Jesus, profeten, väntade stora, omvälvande, rysliga, underbara händelser.

Det brinnande Gehenna

Vid sidan av kärleksläran har Bibeln en lära om pina i helvetet.

KRISTENDOMEN ANSES VARA EN KÄRLEKSLÄRA. Den förkunnar att Gud är kärleken, god, rättvis och förlåtande, och att det är varje människas plikt att vara kärleksfull mot sina medmänniskor.
   Men judarnas Gud var från början en stamgud, en grym och oförsonlig hämnare för sitt folks räkning. Så tecknas han i Gamla testamentet. Allkärlek var inte hans kännetecken. Denna stamgud har kristendomen övertagit, men retuscherat hans drag för att han skulle passa i en religion med världsvid utbredning.
   Men om vi ser efter vad som står om Gud i de tre första, synoptiska, evangelierna i Bibeln - som är de historiskt mest intressanta - kan vi se att inte heller denne förbättrade Guds drag är odelat sympatiska. Visserligen säger hans "son" bra saker, såsom att vi skall älska vår nästa lika som oss själva, men sonen visar också ett kallt hjärta.
   I Matteus 13:36-43 läser vi: "Hans lärjungar trädde fram till honom och sa: 'Uttyd för oss liknelsen om ogräset i åkern!' Han svarade och sa: 'Den som sår den goda säden är Människosonen. Åkern är världen. Den goda säden, det är rikets barn, men ogräset är ondskans barn. Ovännen, som sådde det, är djävulen. Skördetiden är tidens ände. Skördemännen är änglar. Såsom nu ogräset samlas tillhopa och brännes upp i eld, så skall det ock ske vid tidens ände. Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skall samla tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som är andra till fall, och dem som gör vad orätt är, och skall kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan. Då skall de rättfärdiga lysa som solen i sin Faders rike. Den som har öron, han hör.' "
   Litet längre fram i texten, 47-50, står det så: "Ytterligare är det med himmelriket, såsom när en not kastas i havet och samlar tillhopa fiskar av alla slag. När den så blir full, drar man upp den på stranden och sätter sig ned och samlar de goda i kärl, men de dåliga kastar man bort. Så skall det också ske vid tidens ände: änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan."
   I Matteus 8:11-12 finns en något mildare variant på förkastelsetemat: "Jag säger er: Många skall komma från öster och väster och få vara med Abraham, Isak och Jakob till bords i himmelriket, men rikets barn skall bli utkastade i mörkret därutanför; där skall vara gråt och tandagnisslan."
   Det är Jesus som talar, och han berättar om sin Guds kommande, ruskiga gärningar.
   På följande hotfulla sätt berättar Jesus enligt Matteus 25:31-46: "När Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och inför honom skall församlas alla folk, och han skall skilja dem från varandra, så som en herde skiljer fåren från getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på den vänstra. Därefter skall Konungen säga till dem som står på hans högra sida: 'Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som är tillrett åt er från världens begynnelse. Ty jag var hungrig, och ni gav mig att äta; jag var törstig, och ni gav mig att dricka; jag var husvill, och ni gav mig härbärge, naken och ni klädde mig; jag var sjuk och ni besökte mig; jag var i fängelse, och ni kom till mig.'
   Då skall de rättfärdiga svara honom och säga: 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat /.../?
   Då skall Konungen svara och säga till dem: "Sannerligen säger jag er: Vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.'
   Därefter skall han säga till dem, som står på hans vänstra sida: 'Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar. Ty jag var hungrig, och ni gav mig inte att äta /.../.
   Då skall också de svara och säga: 'Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig inte?'
   Då skall han svara dem och säga: 'Sannerligen säger jag er: Vadhelst ni inte har gjort mot en av dessa minsta, det har ni ej heller gjort mot mig.'
   Och dessa skall då gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv."
   Här blandas på ett paradoxalt sätt kravet på kärlek hos människor med grymhet hos den som kräver kärleken.
   Markus 9:43-48 lär oss: "Om nu din hand är dig till förförelse, så hugg av den. Det är bättre för dig att ingå i livet lytt, än att ha båda händerna i behåll och komma till Gehenna, till den eld som inte utsläcks /.../ Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det. Det är bättre för dig att ingå i Guds rike enögd, än att ha båda ögonen i behåll och kastas i Gehenna, där 'deras mask inte dör och elden inte utsläcks'."
   Det där var verkligt dålig undervisning. Till all lycka tillhör det inte de folkkära delarna av Jesu undervisning.
   I Lukas 16:19-31 läser vi en riktigt ruskig helvetespredikan i berättelsen om den rike mannen och Lasarus. När den rike låg i dödsriket och plågades, "ropade han och sa: 'Fader Abraham, förbarma dig över mig, och sänd Lasarus att doppa det yttersta av sitt finger i vatten och svalka min tunga, ty jag pinas svårt i dessa lågor.' "
   Den gudsbild som Jesus tecknar enligt Bibeln är motsägelsefull. Jesus var helt naturligt ett barn av sin tid och sin miljö. Han tycks ha anslutit sig till rådande föreställningar om helvetet - om man får tro vad Bibeln berättar om honom.


MEN DET FINNS HOS BIBELNS JESUS ingen klart uttänkt och medvetet framförd lära om helvetet. Ordet helvete finns för övrigt inte alls i Bibeln. Det talas om det brinnande Gehenna. I Jesu undervisning finns återspeglingar av föreställningar om Gehenna och evigt straff, som fanns i den tiden och det landet. Jesus skräms, inte tu tal om det. Gehenna finns som en bakgrund till hans förkunnelse. Han hänvisar till något fruktansvärt, men vad straffet i Gehenna verkligen är, ger han inga klara besked om.
   Det har diskuterats om Jesus avser en pina som aldrig tar slut. Enligt Bibelns ordförklaringar har de hebreiska och grekiska orden olam och aion "en svävande betydelse". Ibland kan de avse en mycket lång tid, till exempel alla ens livsdagar. Jesu undervisning om fördömelsen är, liksom läran om paradiset, diffus. Det rör sig om antydningar.
   Gehenna var en soptipp utanför Jerusalem, där man brände avfall. Det är således en liknelse, ett bildspråk, som Jesus använder. Detsamma gäller om "den brinnande ugnen". Om verkligheten bakom bilderna ger Jesus inget besked.
   Hur som helst visar Jesu tal om Gehenna att han tänker sig en grymt straffande Gud. Hans Gud är inte den kärleksfulle och förlåtande himmelske Fader som kristna förkunnare i dag predikar om. Och Jesus själv är inte den milde frälsare som de kristna nu tror på och vars famn är öppen för alla syndare.


I DE SYNOPTISKA EVANGELIERNA är Jesus en väckelsepredikant i de tidigare judiska profeternas, främst Johannes döparens, efterföljd. Han manade till rättfärdighet, eftersom han trodde att den gamla tidsålderns slut, med Guds straffdom, var nära. Han levde i den judiska tron och pratade om paradis och helvete på ett sätt som en man med hans bakgrund och referensramar kunde göra.
   Vi kan se denne Jesus som en märklig predikargestalt i sin tid, en man som intensivt levde med den tidens och det folkets religiösa frågor och visade en på flera sätt ovanlig resning. Men så snart man i religiös iver ger honom gudomlighet, kommer man i svårigheter på grund av de för vår tid främmande föreställningar och värderingar som Jesus hade.
   Jesus var inte i besittning av tidlös visdom. Ändå vill många traditionellt kristna låta honom tala över en tidrymd av 2000 år från ett primitivt land till vårt moderna, mer upplysta samhälle. Man vill ta ut honom från historiens blad och göra honom till en frälsare för vår tid. Men måste inte en vår tids frälsare ha tillgång till vår tids vetande och världsbild?
   Jesus talade om svåra straff för de ofrälsta. Saknade han medkänsla med dessa olyckliga? Bibeln tiger därom. Men ett drag av hårdhet tycks ha funnits i hans personlighet. En mild Jesus finns dock i det historiskt mindre intessanta Johannesevangeliet, som saknar hot om helvetesstraff.
   Säkert är att om helvetsläran vore sann, så skulle du och jag, om vi skulle få tillbringa evigheten i paradiset, hysa det största medlidande med de dömda, ja vi skulle själva plågas i medvetandet om att många människor - även sådana som vi känt i jordelivet - led hemska kval, kanske utan hopp om räddning. Det skulle inte vara lätt att vara salig då. Säkerligen skulle många av oss vilja gå samman i en rörelse för befrielse av fångarna i helvetet.
   Idag bryr sig prästerna inte så mycket om helvetesläran. De vill hellre förkunna budskapet om glädjen i Kristus och frälsningens möjlighet. När den kristna läran i dag skall beskrivas i auktoritativa texter, utesluts läran om helvetet.


1971 UTKOM INGEMAR HEDENIUS BOK "HELVETESLÄRAN". Den är enligt sin författare "i all välmening" tillägnad "Ordets förkunnare, och särskilt Svenska kyrkans präster, av vilka 83 % nyligen har förklarat sig tro på helvetesläran".
   "Något ohyggligare än att helvetesläran vore sann, kan inte tänkas", skriver Hedenius bland annat. "Det skulle betyda, att människor skall pinas till det yttersta efter sin död - och att detta skall fortsätta i evighet, utan varje chans för de fördömda att någonsin bli befriade." - "En motbjudande del av den kristna helvetestron är tanken att de frälsta inte kan ha något medlidande med de dömda. De skall ju leva evigt saliga i himmelriket, och varje medkänsla med de dömda skulle minska deras salighet. De till helvetet förvisade befinner sig enligt kristen tro där därför att de har förtjänat det, och ingen frälst kan tänkas ifrågasätta Guds beslut. De saliga måste alltså förutsättas acceptera att människor - kanske deras egen familj - befinner sig i den eviga pinan. Enligt Nya testamentet är de saliga medvetna om de dömdas elände i helvetet, och flera kristna författare under de tidigare århundradena, bland andra Thomas av Aquino, menade att de frälsta skulle glädja sig åt vissheten om de dömdas väl förtjänta eviga straff, ja denna visshet skulle vara en del av deras salighet."
   Hedenius tänker med förakt på de människor som omfattat och omfattar helvetestron. Han finner att läran om helvetet är "en manifestation av människans lägsta impulser, bland annat de råaste hämndkänslor och vettlöst hat mot dem som står utanför den egna sekten".
   Att försöka släta över helvetesläran och tolka den så att den blir mindre vederstygglig är, hävdar professorn, en förfalskning av den grund som de kristna menar sig stå på, nämligen Jesu ord enligt Nya testamentet. Den präst som tar avstånd från helvetesläran, tar samtidigt avstånd från en väsentlig del av Jesu egen lära, ty helvetesläran "genomsyrar hela Jesu etik, sådan den framställs i de tre första evangelierna". För Jesus innebar helvetet inte bara att inte få vara tillsammans med Gud, så som många präster omtolkar saken, utan det var ett bastant fysiskt helvete med evig pina som han trodde på och förkunnade.
   Ingemar Hedenius har inga höga tankar om Jesus. Om dennes etik säger han att den "från första början var så världsfrämmande att den aldrig ens har kunnat bli officiellt erkänd i någon kristen stat och än mindre efterlevas av något normalt folk".
   Säkert finns helvetesskräck än i dag. Människor som sätter tro till Bibeln kan tro sig vara avvisade av Gud, dömda till evig förtappelse.
   Ingemar Hedenius berättar i "Helvetesläran" om en ångest i ungdomen, dock godartad.
   "För egen del har jag kommit lindrigt undan. Men nog kände jag ofta ångest, när pappa hade husandakt med oss på söndagen. Med sin självklara auktoritet och den oberördaste min i världen kunde han i vårt förmögna hem läsa exempelvis en predikan om den rike mannen och Lasarus eller, ännu värre, om yttersta domen. Vi bodde på Östermalm, och där gick det tiggare, som vi inte gav något. Var det inte just dem Jesus hade kallat 'dessa mina minsta bröder'?
   Det var inte de diffusa och långrandiga predikningarna som gjorde intryck utan texterna: Jesu egna ord, som man snart kunde utantill. Vi kommer till helvetet allihop, tänkte jag. 'Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden, som är tillreddd åt djävulen och hans änglar!' Hur skulle något annat vara möjligt, om det var sant vad Jesus hade sagt? En enda minut i den brinnande ugnen! Nej, en evighet. Enda räddningen var väl att i motsats till pappa bli kristen på allvar. Men hur det skulle gå till, kunde jag inte förstå. Intill förbannelse spelade jag psalmer på pianot."

VAD SÄGER RELIGIONSVETARE, trodde Jesus att det fanns ett helvete? 1971 ställde jag den frågan till Geo Widengren och Lars Hartman.
   Religionshistorikern Geo Widengren var övertygad om att Jesus trodde att ett helvete existerade. Jesus trodde på den dubbla utgången, det vill säga att en del människor skulle bli frälsta och komma till ett paradis, medan andra skulle gå till evig fördömelse i ett helvete. Paradiset och helvetet föreställde sig Jesus i traditionell judisk stil - helvetet som ett brinnande Gehenna. Widengren var säker på att Jesu tal om eviga straff inte var menat som symboler för en annan verklighet, utan avsåg att beskriva verkligheten sådan den är. Men han sa också att experterna är oeniga om vilka av Jesu ord som är äkta - fast eftersom Jesu religion var den judiska och man inom den trodde på straff i ett brinnande helvete, så är det naturligt att tänka sig att också Jesus trodde på detta. Domsskildringen med fåren och getterna till exempel är traditionellt judiskt material.
   Lars Hartman, som undervisade i Nya testamentets exegetik, fick frågan om Jesus trodde på en evig fysisk pina för de orättfärdiga. Det verkar, svarade han, som om Jesus i dessa stycken tänkte i sin samtids judiska tankeformer. Enligt dessa väntade straff de orättfärdiga. Men även om judiska apokalyptiska texter talar om vad som synes vara fysisk pina, är det långt ifrån givet att man tänkte sig detta så konkret. När Jesus på vissa ställen i evangelierna, till exempel Markus 9:43 ff, talade på liknande vis, är det risk att vi missförstår textens egenart, om vi fattar den på ett alltför konkret, fysiskt sätt, ansåg Hartman; det är sannolikt att uttalandena om det brinnande Gehenna och dylikt var symboliskt menade. Egentligen var ju Gehenna soptippen sydväst om Jerusalem, där man brände upp skräp.

SOM STÖD FÖR TRON PÅ ETT HELVETE kan troende ibland nämna syner. En del människor som varit nära döden har återvänt till livet med fasansfulla berättelser om ett helvete med lidande människor i eld och svavel, som de sett. Jag har läst "Från andra sidan" av Fred Pfeifer (Evangeliipress) samt "Helvetet och himmelen, en fasaväckande och underbar syn av F. Cooper". Syner av det slaget är beroende av vad upplevaren själv tror. De som inte tror på ett helvete, exempelvis spiritualister, har inga sådana syner. Men helvetesvisioner torde vara mycket sällsynta. De som forskat om upplevelser i dödens närhet, exempelvis Raymond Moody, har nästan inte alls hört talas om dem. Moody skriver: "Fastän många människor alltjämt frågar mig om inte någon av dem jag talat med har berättat om ett helvete, förblir det sant att i den massa material jag samlat ingen enda för mig skildrat tillstånd i stil med den traditionella helvetesföreställningen." I Karlis Osis och Erlendur Haraldssons undersökning, redovisad i "Vad de såg vid dödsögonblicket", finns bara ett enda fall där patienten har sett ett helvete.

IDAG VILL MÅNGA KRISTNA HOPPA ÖVER HELVETESLÄRAN. Gunnar Hillderdal, docent i teologisk etik, har skrivit en bok med titeln "Med Jesus som Mästare och Herre". Den betecknas som "en studiebok om vad det kan innebära att i våra dagar leva som en kristen". Helvetesläran finns inte alls med. Helvetet har ersatts av tre punkter... Där den grymma förkastelsen nämns i liknelsen om fåren och getterna, skyggar författaren och sätter blott ut punkter: "Gå bort ifrån mig, ni förbannade... Ty jag var hungrig" och så vidare.
    I sin stora "Handbok i bibelkunskap" klarar professor Gösta Lindeskog av helvetesläran på några få rader: "Himmel och helvete i den mening vi genom N.T. har vant oss att fatta dessa begrepp tillhör också den rikt blomstrande senjudiska apokalyptikens spekulationer". Ingenstans nämner Lindeskog Jesu helvetespredikningar. Helvetet framställs bara som tillhörande den judiska tron.

Bibeln - Guds ord?

Religiösa berättelser och brev har med tiden fått anseende som "Guds ord".

I DEN FÖRSTA KRISTNA TIDEN fanns berättelser om Jesus av olika författare: Tomasevangeliet, Hebréerevangeliet, Nasaréerevangeliet, Petrusevangeliet, Ebioniterevangeliet med flera. Det var en brokig flora av skrifter, men omkring år 150 hade inom kyrkan fyra evangelieberättelser fått större anseende än de övriga. Det är dessa som nu återfinns i Bibeln. De sägs vara kanoniserade, vilket innebär att de skall utgöra rättesnöre för människors tro.
   Kanonbildningen var en utdragen process. Den började före år 140, men omkring år 200 var det nuvarande Nya testamentet i väsentliga delar färdigt. Fullt färdigt med sina 27 böcker blev det först omkring år 400.
   Avgörande för om en skrift blev kanoniserad var om en så kallad apostel ansågs vara författaren, eller om en apostels aukoritet ansågs stå bakom, vidare om den av hävd användes i gudstjänsten. Men av avgörande betydelse var framför allt om dess lära överensstämde med den som kyrkan predikade, det vill säga om den var renlärig. Teologerna stred om bland annat Uppenbarelseboken, Hebréerbrevet och Judas brev, som dock alla fick plats i Bibeln. Hermas Herden däremot försvann ur kanon.
   Det var således den etablerade kyrkan som genom sina högsta befattningshavare bestämde vilka skrifter som skulle gälla som kanoniska och alltså hur Nya testamentet skulle vara sammansatt.
   Gnostikern Markion, vars teologi skilde sig från storkyrkans, hade sin egen, nedskurna kanon. Där fanns av evangelierna endast Lukas, varifrån bland annat födelseberättelsen hade uteslutits. Gnostikerna bekämpades framgångsrikt av storkyrkan, och gnostiska evangelier utmönstrades ur församlingarnas bibliotek.
   Kanoniseringen av skrifter sker litet olika i olika religioner. Men gemensamt är i regel att när kanoniseringen en gång är avslutad och har blivit allmänt erkänd, då betraktas de skrifter som ingår i kanon som heliga och Guds ord. Därigenom skiljer sig dessa i de troendes medvetande från alla andra skrifter som finns. Kanonbildningen kan vara en process med många stridigheter, men när en kanon är bestämd, får ingenting läggas till eller tas bort. Allt anses då vara gudomligt givet.
   (Uppgifterna ovan om kanonbildningen har hämtats främst från professor Geo Widengrens "Religionens värld".)
   Till en början var det bland de kristna endast Gamla testamentet som ansågs vara en helig skrift. Inte tänkte Paulus, när han skrev sina brev till församlingarna, att de i framtiden skulle ingå i en bibel med anseende att vara Guds ord.
   Jesus anses vara kristendomens upphovsman. Troende antar att den kristna läran vilar ytterst på hans liv och förkunnelse. Men många inslag i kristen teologi bygger på annat än Jesu ord. Jesu egna ord, återberättade av författarna till de fyra evangelierna, utgör endast en mycket liten del av Nya testamentet. Dessutom vet man inte vad Jesus verkligen har sagt. Han efterlämnade ju inte en enda skriven rad. Och inget ögonvittne har skrivit om honom. Ingen forskare tror längre att något av evangelierna i Bibeln har författats av någon som tillhörde kretsen kring Jesus.
   Geo Widengren sa i en intervju i Sökaren nr 1, 1971, att "det är mycket omstritt vilka Jesusord som är äkta". "Man vet inte hur stor överensstämmelsen är mellan Bibelns Jesus och den historiske Jesus. Det är vanligt att när man inom en religiös församling skapar sig en teologi, så säger man att den stöder sig på uttalanden av en 'profet', 'mästare' eller liknande - i kristendomens fall på Jesus. Man kan således inte veta vilka av evangeliernas Jesusord som uttrycker hans egna tankar och vilka som är 'församlingsteologi'."
   Evangelisterna synes således inte bara ha återberättat Jesu ord, utan de har även i viss mån redigerat dem utifrån teologiska synpunkter. Man har lagt ord i munnen på Jesus. Den historiske Jesus försvinner i teologins töcken.
   Paulus ord, i hans brev, är oerhört många fler än Jesusorden i Nya testamentet, och dessutom troligen i stort sett autentiska. Och eftersom all den kanoniserade texten anses vara Guds ord, har Paulus ord för många troende lika stor auktoritet som Jesu ord,
   Paulus kan ses som den förste kristne teologen. Hans skrifter anses vara de äldsta i Nya testamentet, vilket gör dem särskilt intressanta. Han kände inte Jesus, men hans tankar har varit avgörande vid kristendomens tillblivelse. Försoningsläran, som säger att Gud försonade sig med den syndiga mänskligheten genom Jesu "offerdöd" på korset och som är viktig för många kristna, har rötter i Paulus brev. Han skrev till exempel till korintierna (2 Kor. 5:19): "Det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar inte människorna deras synder, och han har betrott oss med försoningens ord." Ingenstans i evangelierna finner man att Jesus själv lärde detta.
   Frälsningen genom tro, inte gärningar, kan kristenheten också tacka Paulus för. Jesus predikade en krävande gärningslära, men enligt Paulus kan man bli frälst endast genom "tro". Detta har gjort Paulus mycket populär bland de kristna. Han tog udden av Jesu gärningslära i det han uppfann en egen kristologi med uppståndelsens under som det glada budskapet. Jesu verkliga lära tycks han inte ha varit intresserad av, eller också kände han inte till den.
   Även evangelisten Johannes har sin egen kristologi som haft betydelse för kristenheten.
   Kristna människor talar ibland om "Bibelns lära", men Bibeln har ingen enhetlig lära. Den är ett religiöst bibliotek, och de olika författarna har sina olika, fast i flera stycken likartade, läror.
   Varför skrev inte Jesus någonting själv? Det är naturligt att tänka sig att denna underlåtenhet hänger samman med hans tro på världens undergång och Guds rikes snara inbrott. I det korta tidsperspektiv han hade saknade han motivation att göra nedteckningar för eftervärlden. Att Jesus trodde på en nära förestående världsundergång är lätt att se i Bibeln. Det har också visats av Albert Schweitzer i hans bok om Jesulivsforskningens historia, 1906.

BIBELN SES AV KRISTNA MÄNISKOR SOM EN HELIG SKRIFT, den förnämsta bok som finns. Den kallas Guds ord. Även Paulus brev blir för många kristna budskap från Gud.
   Vad säger då Paulus till oss? Låt oss se!
   Till kvinnorna: "En man är inte pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot återspeglar mannens härlighet. Ty mannen är inte av kvinnan, utan kvinnan är av mannen. Inte heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull" (1 Kor. 11:7-9).
   "Såsom kvinnorna tiger i alla de andra de heligas församlingar, så må de också tiga i era församlingar. Det är dem inte tillstatt att tala, utan de bör underordna sig, såsom lagen bjuder. Vill de ha upplysning om något, så må de hemma fråga sina män, ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen" (1 Kor. 14:34-35).
   Till de homosexuella: "Ingen som lever i otukt eller avguderi eller hor eller homosexualitet, i tjuvaktighet eller själviskhet, ingen som dricker, som är ovettig och utsuger andra - ingen sådan får ärva Guds rike."
   Till långhåriga män: "Lär inte själva naturen er att det länder en man till vanheder, om han har långt hår?" (1 Kor.11:14.)
   Till dem som opponerar sig mot överheten: "Var och en vare underdånig den överhet som han har över sig. Ty ingen överhet finns, som inte är av Gud; all överhet som finns är förordnad av Gud. Därför, den som sätter sig upp mot överheten, han står emot vad Gud har förordnat; men de som står emot detta, de skall få sin dom." (Rom. 13:1-2.)
   Tidlös visdom är detta inte.

Moseböckerna

De böcker som inleder Bibeln berättar om det israeliska folkets stamgud.

MOSEBÖCKERNAS RELIGION är en nationalegoistisk religion. Dess främsta budskap till de troende är att Gud har valt ut Israels barn till sitt folk. Han har befriat dem ur slaveriet i Egypten och lovat dem ett land som flyter av mjölk och honung, Kanaans land. Men Kanaans land ligger inte jungfruligt framför dem, utan där bor redan flera folk. Dessa skall israeliterna på Herrens befallning utrota eller fördriva.
   De fem Moseböckerna inleder den kristna Bibeln. De tillhör också judarnas viktigaste religiösa skrifter. Där finns de berömda myterna om skapelsen, Edens lustgård, syndafallet, Kain och Abel, syndafloden och Babels torn. Men framför allt handlar dessa böcker om hur Mose förde Israels barn ut ur fångenskapen i Egypten till Kanaans land och hur Herren ser israeliterna som sitt egendomsfolk och strider på deras sida mot de folk som står i deras väg.
   Herren i Moseböckerna är en stridsgud som leder Israels barn till segrar i deras kamp för tillvaron och till nationell storhet. Det dryper av dödade människors (och djurs) blod på Moseböckernas blad. Rättvisa i dessa böcker är israeliternas segrar och deras lydnad för Herren. Grymt och skoningslöst far de fram med sina fiender, som också är Guds fiender.
   Det finns ett gudomligt bud "du skall inte dräpa" i Moseböckerna, men det gäller inte för israeliternas erövringskrig. Och det gäller inte heller när Herren befaller israeliter att mörda sina fränder som straff för ohörsamhet mot Herren. Det finns också ett gudomligt bud "du skall inte stjäla", men inte heller det gäller för Israels erövringskrig.
   Mose berättar: Vi intog alla Sihons städer och gav hela den manliga stadsbefolkningen till spillo, likaså kvinnor och barn. Vi lät ingen slippa undan (5 Mos. 2:34). Mose igen: Vi gav dem till spillo, liksom vi hade gjort med Sihon, kungen i Hesbon. Hela den manliga stadsbefolkningen gav vi till spillo, likaså kvinnor och barn (5 Mos. 3:2-7). Hela tiden strider Herren själv i spetsen för Israel.
   Herren talade till Mose: Kräv ut hämnd för Israels barn av midjaniterna! Och israeliterna gjorde som Herren befallt och dräpte "allt mankön". Alla midjaniternas städer och alla deras tältläger brände de upp i eld. Trots detta blev Mose förbittrad på sina krigare och sa: Har ni låtit alla kvinnorna leva? Så dräp nu alla gossebarn och dräp alla kvinnor som haft med israelitiska män att skaffa! (4 Mos. 31:1-18).
   Men Herren är hård och krävande även mot sitt egendomsfolk. Han fordrar ständiga offer: brännoffer, spisoffer, syndoffer, skuldoffer, tackoffer, försoningsoffer. Sida upp och sida ned beskrivs i minsta detalj hur dessa offer måste gå till för att Gud skall godta dem. Görs minsta fel i offerriterna, så måste den felande dö. Arons söner utförde ett offer på annat sätt än vad som var föreskrivet: de bar fram inför Herrens ansikte annan eld än den som han hade gett befallning om. Då gick eld ut från Herren och förtärde dem, så att de föll döda ned inför Herrens ansikte (3 Mos. 10: 1-2). Dagligen skall det offras. Det är offren som är de goda gärningarna. Lukten av offerröken är välbehaglig för Herren. Mest är det djur som offras, ibland växter (men aldrig människor).
   På sabbatsdagen fick inget arbete utföras. Den som bröt mot förbudet skulle dödas. Det berättas (4 Mos. 15:32-36) att en person ertappades med att samla ved på sabbaten. Gud befallde genast israeliterna att stena honom till döds, vilket de gjorde.
   Prästen Aron hade gjort en guldkalv åt folket att dyrka. Därav blev Herren så vred att han befallde män av Levi stam att gå runt i det israelitiska lägret och döda alla som de kunde finna, även deras egna bröder och vänner. 3 000 män mördades på det sättet som Guds straff för Arons misstag (2 Mos. 32).
   På en plats började israeliska män "bedriva otukt med Moabs döttrar", och "Israel slöt sig till Baal-Peor". Då upptändes Herrens vrede mot Israel och han befallde genom Mose att alla israeliter som slutit sig till Baal-Peor skulle dödas. "Nu kom en man av Israels barn och förde in bland sina bröder en midjanitisk kvinna inför Moses och Israels barns hela menighets ögon, under det att dessa stod gråtande vid ingången till i uppenbarelsetältet. När Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, såg detta, stod han upp i menigheten och tog ett spjut i sin hand och följde efter den israelitiske mannen in i tältets sovrum och genomborrade dem båda, såväl den israelitiske mannen som kvinnan genom att han stack henne genom underlivet." Denna grymmma handling gillade Herren och "hemsökelsen" bland Israels barn upphörde. "Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde 24 000", det vill säga leviterna hade på Guds uppdrag dödat så många av sitt eget folk. Herren sa: "Pinehas har avvänt min vrede från Israels barn, genom att han har nitälskat bland dem liksom jag nitälskar. Därför har jag inte i min nitälskan förgjort Israels barn" (4 Mos. 25:1-11).
   Den etiska logiken är förvirrad i Moseböckerna. Exempel: När israeliterna ville lämna Egypten, där de var slavar, anhöll de hos farao om att få bege sig ut i öknen för att dyrka sin Gud - så att de sedan skulle kunna rymma. Men Gud tillslöt faraos hjärta, så att han inte släppte dem. För att farao ändå till sist skulle släppa dem och för att Gud skulle få visa sin makt och visa att han stod på Israels barns sida, sände han den ena plågan efter den andra på folket i Egypten: paddor översvämmade landet, mygg och flugor kom i massor, bulnader slog upp på människor och djur, hagel föll och svärmar av gräshoppor kom. Men Gud gjorde ändå så att farao inte släppte Israels barn. Till slut bestämde sig Gud för att riktigt straffa egyptierna för att han själv tillslutit faraos hjärta: Gud dödade allt förstfött i hela Egypten, både av människor och av djur. Men Israels barn skulle skonas. De var ju Guds egendomsfolk. Gud hade slutit förbund med dem. Israeliterna befalldes att slakta lamm och stryka djurens blod på sina dörrar, så att när Guds mördaränglar gick runt i Egypten och dödade alla förstfödda, då skulle de se vilka som tillhörde Israels folk och skona dem. Detta är ursprunget till den judiska påskhögtiden (2 Mos. 11-12).
   Den lag som Mose ger israeliterna är inte utan förtjänster, men dödsstraff döms för många brott, exempelvis: "När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse eller spådom, skall denne straffas med döden. Man skall stena honom, blodsskuld vidlåder honom" (3 Mos. 20:27). För hädelse: "Och de förde ut hädaren utanför lägret och stenade honom. Alltså gjorde Israels barn som Herren hade befallt Mose" (3 Mos. 24:10-23).
   Gud i Moseböckerna är en ond ande. Rättvisa, förbarmande, förlåtelse, mildhet och förståelse vet han inte av. "Om en prästs dotter ohelgar sig genom skökolevnad, så ohelgar hon sin fader. Hon skall brännas upp i eld" (3 Mos. 21:9). Kvinnan beskrivs i Moseböckerna som en andra klassens människa, mindre värd än mannen och stående under hans befäl.
   Moseböckerna är ju mycket gamla skrifter. De skall ha sammanställts nära 1000 år före år 0. De är etiskt primitiva och präglade av en vidskeplig verklighetsuppfattning. Varför skall dessa skrifter behöva inleda en nutida världsreligions heliga bok? Man torde kunna vara säker på att om den kärleksfulle Gud, som kristendomen förkunnar, till äventyrs existerar, så vänder "han" sig intensivt mot att tillskrivas sådana uttalanden som läggs i hans mun i Moseböckerna och mot att få stå för de egenskaper som där tilläggs honom. Moseböckernas Gud har alltså ingenting att göra med den Gud som de kristna vill tro på.
   Mänskligheten måste ju förstå att höja sig ur gångna tiders primitiva religiösa förvillelser.
   Kära kristenhet, lägg de förfärliga Moseböckerna åt sidan! Ersätt dem med något gott! Det torde finnas åtskilliga högtstående skrifter av nutida kristna författare, exempelvis Albert Schweitzer med hans berömda "vördnad för livet". Begrav Moses krigar- och mördargud i historien och sammanställ en ny bibel, värd att kallas helig!
  

Jesu födelse

Jungfrufödelsen

Jesus föddes av Maria med "den heliga Ande", det vill säga Gud själv, som fader. Så säger den kristna dogmen om jungfrufödelsen. Men enligt Bibeln förkunnade varken Jesus själv eller hans första lärjungar att en övernaturlig födelse hade ägt rum. Paulus nämner det inte. Evangelisterna Markus och Johannes talar inte alls om någon "obefläckad avelse". Det gör däremot Matteus och Lukas, men Jesu stamtavla hos dem skulle bli meningslös om Jesus inte var son till Josef. Orden i samband med stamtavlan att Jesus var son till Josef "såsom man menade" är uppenbarligen en ändring i den ursprungliga texten.
    Man kan här erinra om tidiga judiska uppgifter att Jesus inte var son till Josef utan till en romersk legionär vid namn Pantera. Detta nämns av professor Ethelbert Stauffer i "Den historiske Jesus i ny belysning" s 33 ff. Att Jesus kallas "Marias son", inte Josefs och Marias, skulle hänga samman med att man visste att Josef inte var far till Jesus. Stauffer skriver: "I ett judiskt släktregister från tiden före år 70 framträder Jesus som 'en hustrus bastard'. Redan evangelisten Matteus kände uppenbarligen till sådana släktregister och bekämpade dem. De rabbiner som verkade under den följande tiden kallade utan vidare Jesus för son till en äktenskapsbryterska, son till en sköka. De var också väl underrättade om vad den 'obekante' fadern hette: Pantera. Redan i de gammalrabbinska texterna berättas flera gånger om Jesus, Panteras son." Så långt Stauffer.
    De troende nämner Jesus som "Davids son" - det vill säga hans far var av Davids ätt.
    Att Gud var Jesu fader får vi tacka kreativa teologer för. Men fortfarande heter det i trosbekännelsen: "...född av jungfru Maria...".

Betlehemsstjärnan

En del av legendbildningen kring Jesus är berättelsen om stjärnan över Betlehem, som de tre vise männen följde. Om hur denna del av myten uppkommit skriver Geo Widengren i "Kungar, profeter och harlekiner". Han omtalar att det finns en gammal syrisk krönika som tycks bygga på iranska traditioner och profetior, vilka berättar om de iranska prästernas väntan på världsfrälsaren Mithras födelse och om en jättestjärnas förebådande därav. Den bibliska berättelsen om stjärnan är, enligt Widengren, inget annat än ett uppkok på och en försämring av berättelserna om Mithras. I dessa förekommer förutom en vägledande stjärna även en grotta samt skänker till barnet.
   

Undren

Att Jesus gick på vattnet, att han förvandlade vatten till vin, fick fem kornbröd och två fiskar att räcka till mat åt en stor skara människor, att han uppväckte döda får man tro hör till legendbildningen. Men att Jesus gjorde en del sjuka friska kan det ligga någon sanning i. Liknande under har berättats om andra.
    Den mänskliga kroppen har starka självläkande krafter. Dessa är delvis förbundna med psyket. Om en person med stor auktoritet säger åt en sjuk att bli frisk, så går den uppmaningen in i psyket och kan stimulera de självläkande krafterna. Det påminner om hypnos.
    Det rör sig om naturliga krafter och är inget bevis för att undergöraren står i nära förbindelse med Gud eller är en gud.
   

Liv efter döden

"Den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra Sonens röst och gå ut ur dem: de som har gjort vad gott är skall uppstå till liv, och de som har gjort vad ont är, skall uppstå till dom." (Joh. 5:28-29) Så lär kristendomen: ett liv och därefter domen. Salighet eller pina är vad som väntar oss enligt den ursprungliga kristna tron.
    Från rättvisesynpunkt blir detta anstötligt, bland annat för att alla som blivit födda ju inte har lika chanser. Några lever ett kort liv, andra ett långt. Några är friska, andra sjuka. Några är svagt begåvade, andra rikt. Några är rika, andra fattiga.
    Man får väl säga att reinkarnationsläran enligt vilken vi föds till en rad jordiska liv, "ett pärlband av existenser", är mer tilltalande för rättskänslan - åtminstone i den variant som lär att gärningar i ett liv bestämmer hur nästa liv kommer att gestalta sig - i överensstämmelse med karmalagen, en lag om sådd och skörd. Genom erfarenheter i flera liv kan människosjälen uppnå allt högre etisk kvalitet.
    Reinkarnationsläran är inte bara en religiös föreställning. Det finns också visst vetenskapligt stöd för den, om än inga bevis. Professor Ian Stevenson i USA har gjort en lång rad undersökningar, som han redovisat i flera böcker. Bland de intressantaste fallen är sådana där födelsemärken eller kroppsliga missbildningar hos en person stämmer med dödssättet hos den människa som personen minns sig ha varit i ett föregående liv. Läs mer här.

Jesu efterföljelse

Med tanke på hur krävande Jesu etik, trots dess brister, är, kan man kanske säga att kristen tro kan vara medicin för själen, om den tas i starkt utspätt skick. Om den tas i koncentrerad form, kan den vara till men för människan. Detta har väl kristna i alla tider känt - utom under korta tider, när tron varit brinnande - och måna om sin egen trivsel har de tonat ner Jesu etiska budskap. De har känt att ljuset från Jesu gestalt varit för starkt för dem. De har vänt bort sin blick från honom och i stället funnit aposteln Paulus och evangelisten Johannes, vilka utstrålar ett mer behagligt ljus.
   Johannes ger i sin religiösa diktning en annorlunda färgad bild av Jesus än de tre första evangelierna. Johannes har sin egen särpräglade teologi, som kan sammanfattas så här: "Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde son, på det att var och en som tror på honom inte skall förgås utan ha evigt liv." (3:6) Guds kärlek poängteras av Johannes, och i hans framställning finns inga helvetesskildringar eller hotelser om grymma, eviga straff - även om en dom och en möjlig fördömelse skymtar i bakgrunden. Gud är hjälparen som har sänt sin son "inte för att döma världen, utan för att världen skulle bli frälst genom honom". Jesus kommer med glädjens bud från Herren. Den som tar emot hans ord, bär frukt. Jesus är mild, tröstar sina utvalda och uppreser dem.
   Tro på Jesus ger frälsning och evigt liv. "Detta är Guds gärning att ni tror på den som han har sänt." - "Den som tror på sonen, han har evigt liv, men den som inte hörsammar sonen, han skall inte få livet, utan Guds vrede blir över honom." (3:36) Den som tror skall uppstå på den yttersta dagen, men den som inte tror, är redan dömd. Några krav på bestämda goda gärningar finns knappast i Johannes version av evangeliet - och därför blir det heller inte tal om belöningar eller straff. Men: "Älskar ni mig, så håller ni mina bud." (14:15) Och: "Detta är mitt bud, att ni skall älska varandra, såsom jag har älskat er." (15:12)
   Jesu gudomlighet understryks kraftigt av Johannes. Jesus kommer från himmelen, varifrån han har stigit ner till jorden för att vara världens ljus och med sitt ord ge människorna livets kraft och det eviga livets gåva. Till och med domen har Gud gett Jesus i uppdrag att utföra: Gud dömer inte, utan all dom har han överlåtit åt sonen. Det är också ett slags enhet mellan Gud och Jesus: "Jag och Fadern är ett." (10:30) "Den som har sett mig, han har sett Fadern." (14:9)
   Liknelserna som är så typiska för Jesus enligt de tre första evangelierna, saknas nästan helt i det fjärde. Karakteristiskt för Johannes är i stället långa "Kristustal" i samma pratiga stil som författarens egen. Dessa gör ett mycket mindre autentisk intryck än synoptikernas kärnord och liknelser.
   Den bild av den milde Jesus som Johannes ger, är väl den föreställning som flertalet kristna idag har anammat. Underlag för idén om den gode frälsaren finns framför allt hos Johannes.
   Johannes är det yngsta av Bibelns evangelier. Det anses ha tillkommit 90-100 e.Kr. Det är avsevärt mindre historiskt intressant än de tre första evangelierna, verkar vara ännu mer teologiskt färgat och fantasifullt. Att hitta en verklighetens Jesus bakom Johannes kristologi torde inte vara möjligt.

Tro

En viktig del av Jesu lära var uppmaningen att "tro". Att tro på honom och hans ord framställdes som något utomordentligt förtjänstfullt. De som inte trodde fastän de såg "kraftgärningarna" klandrades och beklagades av Jesus.
   Tron sades också ha en magisk kraft. "Allt förmår den som tror." Han kan till och med flytta berg. Ja, "allt vad ni ber om och begär, tro och det är er givet, och det skall ske". Man skall inte tänka efter, inte göra en kritisk sanningsprövning - så som författaren till dessa rader - utan tro och uppleva följderna!

Gud

Läs om Gudsbevis! Man kan visa att universum synes vara planerat, att evolutionen verkar vara intelligent styrd. Detta innebär dock inget direkt stöd för en religiös bild av Gud som allsmäktig, allvetande, allgod och allestädes närvarande och som en som kärleksfullt intresserar sig för varje människa och lyssnar på böner.
   Följande ateistiska argument tar tag i mig med sanningens kraft: "Tänk på universums väldighet och vår egen litenhet! Är det troligt att universums högste härskare, Gud, skulle ha ett särskilt intresse för vad enstaka medlemmar av en speciell djurart tar sig för - en djurart som nyligen utvecklats på en liten satellit till en icke iögonfallande stjärna bland miljarder stjärnor i en viss galax som själv är en bland miljarder galaxer? Är det inte inbilskt att tro sig vara i fokus för Guds uppmärksamhet?"
   Och är det inte lika inbilskt, eller egocentriskt, att i böner säga "tack Gud!" för dagligt bröd, för hälsa, hus och hem samtidigt som man vet att en stor del av jordens befolkning lever i elände? Innebär inte tacksägelser riktade till Gud ett högst själviskt antagande att den allsmäktige har favoriter och att man själv hör till dem?
   Jag tror att man kan tacka - för att det varit möjligt för en själv att leva gott, samtidigt som man beklagar att det inte är möjligt för alla - bl a eftersom vi som Guds redskap inte gjort vad vi kunnat för andra delar av skapelsen.
   Det verkar som om många ser Gud som sin egen personlige vän och gynnare, vilken ständigt följer och leder dem. Detta är mänskligt men knappast beundransvärt, även om det kan vara positivt för den egna livslyckan.
   Det ondas problem är, från religiös synpunkt, olöst. Sådana reflektioner görs: Vill Gud förhindra det goda, fastän han inte kan? Då är han ju inte allmäktig! Kan Gud förhindra det onda, fastän han inte vill? Då är han ju inte allgod!
   Jag tror att de reflektionerna är alltför enkelt mänskliga. Universum är vad det kan vara. Det har fötts och utvecklas i kamp, grymhet och lidande. Och det går mot något som är högre, bättre. Jag tycker mänskligheten idag lovar mycket, trots själviskhet, krig, brutalitet, förföljelser, svält och fattigdom. Vi ser öar av mänsklighet och djupa, viktiga tankar i folkhavet, och dessa öar växer.
   Läs om stora tankar i vår tid!

Naturen

I en buddhistisk tidskrift läser vi att universum är amoraliskt. "Universum /.../ bär inga spår av att ha skapats enligt vad vi skulle betrakta som etiska principer. Universum vet synbarligen inget om rättvisa eller barmhärtighet."
   I naturen pågår en kamp på liv och död mellan olika varelser, som dödar varandra med mordredskap som naturen utrustat dem med. Naturen visar en iskyla gentemot de enskilda individerna - endast arternas fortbestånd tycks vara naturens angelägenhet.
   Så verkar det vara. Men jag menar ändå att något mer kan sägas. Jag tycker att universum visar spår av ömhet. Lejonet dödar hjorten, visserligen. Men även om rovdjuret inte visar medkänsla, så finns det något i skeendet som pekar på att "naturen" äger medvetande om lidande och vill begränsa det. Exempel: Vi ser ju att när en varelse är svårt skadad och pinas, så förlorar den medvetandet, eller också dör den. Bakom denna mekanism kan ligga en omtanke, grundad i medvetande om lidande som något ont.

Evolutionen

Vilket kan evolutionens syfte vara?
   Det mänskliga medvetandet kan ses som ett fragment av världsgrunden, och det har otvivelaktigt goda kvaliteter: kärlek, vetenskap, filosofi och konst. Det mänskliga medvetandet är inte amoraliskt. Det är i stället samvetsömt, känsligt, kreativt. När det nu äger dessa kvaliteter, kan de ju spegla kvaliteter hos världsgrunden.
   Ja, kanske är det just detta, utvecklandet av goda kvaliteter, som är evolutionens förborgade mening. Kanske strävar en från början amoralisk Intelligens efter att i sitt eget väsen skapa visdom och kärlek genom att uppleva genom små skapade varelser. Kanske är universums etiska utveckling den meningsfulla process som pågår? Kanske har de lägre livsformerna tillkommit medan Intelligensen ännu hade dunkla begrepp om ont och gott. Kanske växer universum i kärlek och insikt.

Guds rike och evigt liv

"Himmelriket" eller "Guds rike" var centrala begrepp i Jesu predikningar. Men någon precis definition gav han inte. Enligt Lukas 17:20-21 sa Jesus att "Guds rike kommer inte på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen... Guds rike är invärtes i er". Det är ett intressant yttrande men motsägs av andra uttalanden som tillskrivs Jesus. I allmänhet tycks Jesus med "himmelriket" och "Guds rike" ha menat en plats, till exempel när han talade om att sitta till bords i himmelriket (Matt. 8:11).
   En väsentlig övertygelse hos Jesus var att Guds rike var nära.
   Evigt liv, i paradiset eller helvetet, var en central idé hos Jesus. Men vad det närmare innebar, uttalade han sig inte om. Han gav bara vaga antydningar. Och i stället för att ge klara besked om vägen till himmelriket och det eviga livet och om kraven för inträde där, använde han dunkelt språk, till exempel "många är kallade, men få är utvalda" och "kämpa för att komma in genom den trånga porten, ty många, säger jag er, skall försöka att komma in och dock inte förmå det" (Luk. 13:24).
   Oklarheterna i Jesu förkunnelse är många.

Esséerna

För att helt kunna förstå en religions uppkomst och ursprungliga karaktär måste man äga kännedom om den religiösa miljö i vilken den fötts. Vi har haft ofullständiga kunskaper om Jesu och hans lärjungars miljö. Men textfynden vid Qumran i slutet av 1940-talet har ökat vår kunskap om religiositeten i Jesu omgivning, framför allt om det betydelsefulla samfundet esséerna som fanns vid sidan av fariséerna och sadducéerna men om vars existens Nya testamentet tiger. Den judiske historieskrivaren Flavius Josefus däremot beskrev för 1900 år sedan ingående esséerna, hos vilka han hade vistats en tid.
   Från Josefus beskrivning vet vi att det fanns likheter mellan esséerna och Jesu lära, och en del forskare har menat att Jesus var essé. Josefus berättar att esséerna bodde i öknen, att de, liksom fariséerna, trodde på själens odödlighet och på eviga straff för de onda. De såg kroppen som ett själens fängelse. De efterlevde stränga etiska regler och levde fattigt, asketiskt i celibat och egendomsgemenskap. Deras samhälle var ett munksamhälle. Men det fanns också esséer som levde ett vanligt liv och gifte sig. De var - enligt Josefus - mer än fariséerna och sadducéerna förenade genom kärlek.
   Flavius Josefus: "De hyser den fasta tron, att kroppen visserligen är förgänglig och hemfallen åt förruttnelse men att själen lever vidare i evighet, och att denna, som leder sitt ursprung från den tunnaste etern, har dragits ner genom en naturlig förtrollning och inneslutits i kroppen som i ett fängelse. Men så snart den befriats från kroppsliga band, svävar den, som löst ur ett långt slaveri, i salig fröjd mot höjden. I överensstämmelse med de yngre hellenerna lär de goda förunnas ett liv på andra sidan oceanen... de onda däremot förvisas till en mörk, kall håla med eviga kval...
   Sålunda vill de först och främst fastställa själens odödlighet, men också mana till dygd och skrämma för laster, i det att de räknar med att de goda under jordelivet blir ännu bättre i förhoppning om belöning efter döden, medan de ondas anslag förintas genom fruktan, eftersom de senare måste vara inställda på att även om deras ondska kunnat döljas i livstiden, de dock vore hemfallna åt evigt straff efter döden."
   Som man ser stämmer esséernas föreställningar väl överens med Jesu lära. De dyrkade också en messias, "Rättfärdighetens lärare", som påminner om Jesus och som avled år 63 f.Kr. De som trodde på rättfärdighetens lärare, skulle bli frälsta undan domen.
   Josefus: "De sinnliga fröjderna undviker de som syndiga, och de finner sin dygd i måttlighet och behärskning av lidelserna. De föraktar äktenskapet... de föraktar rikedomen, och beundransvärt är hos dem ägodelarnas gemenskap, så att man hos dem aldrig kan finna någon som äger mer än någon annan... Esséerna visar vrede endast då den är berättigad, de kan behärska sinnesrörelser; ärlighet och tro sätter de högt; de vinnlägger sig om att hålla fred. Det givna ordet gäller hos dem som en ed; ja, de underlåter att svära eftersom de anser det vara värre än mened... Vidare förplikar de sig att alltid älska sanningen och avsky lögnen, hålla sina händer rena från stöld och sina själar från skamfläcken av orättmätig vinning... ivrigare än andra judar undviker de att befatta sig med arbete under sabbaten... på vilodagen vågar de inte ens flytta undan ett kärl eller förrätta sitt tarv."
   Vi finner som synes hos esséerna en klar likhet med Jesu uttalande mot svordomar att ja skall vara ja och nej skall vara nej och vad som därutöver är, det är av ondo (Matt. 5:37). Ägogemenskapen är också något som överensstämmer med den tidiga kristendomen. Det sägs ju i Apostlagärningarna att lärjungarna i den första församlingen hade allting gemensamt. Ytterligare en likhet är att esséerna liksom Jesus trodde på en omedelbart förestående tidens ände.
   Men det finns också betydande skillnader mellan Jesus och essérna. Exempelvis sa esséerna att man skulle älska de utvalda men hata "alla mörkrets söner", medan Jesus som bekant lärde att man skulle älska även sina fiender. Esséernas stränga syn på sabbaten skilde sig från Jesu icke extrema uppfattning. Enligt Jesus är ju sabbaten till för människans skull och inte människan för sabbatens. Esséernas fromhet var strängt lagisk, medan Jesus såg till sinnelaget och kärleksgärningar. Jesus fäste inget avseende vid rituella reningsbad så som esséerna gjorde; esséerna tvättade dagligen kroppen i kallt vatten som en rening. Ett par andra inslag i esséernas lära som inte finns i den tidiga kristendomen är att de inte yttrade ett ord före soluppgången och att de riktade böner till stjärnorna. Medlem i esséersamfundet kunde man bli efter en lång prövotid, medan Jesus välkomnade alla.
   Det fanns en sekterisk trånghet hos esséerna som Jesus var främmande för. Men esséerna tillhörde den religiösa miljön på Jesu tid. Han kan ha haft förbindelse med dem och tagit intryck av dem. Under alla förhållanden måste han ha känt till deras lära liksom han kände till fariséerna och sadducéerna. Han delade esséernas uppfattning i vissa stycken, men avvisade den i andra. Klart är att Jesu förkunnelse tog form under kontakt med den tidens religiösa tänkande.

(Citaten från Josefus är ur "Rapporten om Jesus. Protokoll över en förfalskning" av Johannes Lehmann. I övrigt har uppgifter hämtats från Kurt Schuberts "Dödahavsförsamlingen".)

Vad kan kristen tro vara?

FÖRFATTAREN ALAN WATTS nämner i sin bok "Ett med naturen" att "när kristna teologer blir subtila och mystiska och när de i samtal pressas säga vad de verkligen menar, blir det allt svårare att avgöra skillnaden mellan kristendom och låt oss säga Vedanta".
  Vedanta, som Watts nämner, är en indisk filosofi. Att Gud är det innersta i allting, är en vedantisk tanke - och detta kan även kristna säga.
  Att den individuella själen i grunden är samma väsen som världssjälen, Gud, är vad Vedanta förkunnar. Mitt väsen är alltså i botten identiskt med ditt. Vi är båda uttryck för samma verklighet. Denna tanke att Gud finns i mig, eller att vi alla finns i Guds medvetande, förekommer även hos kristna människor. I boken "Herr Gud, det är Anna", utgiven på ett kristet förlag, säger den lilla filosofen Anna att "Gud är vår mittpunkt", " Herr Gud är mitt i mig, Herr Gud är mitt i dig, alltså är jag också mitt i dig!". Det är vedantiska tankar. Det är mystik.
  Att universum framstår som en medvetandeocean är en vedantisk tanke, som även en del kristet troende kan ta till sig.
  Många delar av den kristna förkunnelsen kan det vara svårt för en nutidsmänniska att acceptera. Kvar, sedan orimlig teologi rensats ut, blir en mystik. Man anar ett universum som tänker, vill, syftar till något. Man känner att världsalltet är andligt, levande, intelligent och skapande och att vi alla är verksamma delar därav. Man upplever sig som ett med alltet.
  Dogmerna bleknar bort i vetenskapens belysning. Men mystiken lever kvar i intuitionens ljus.

Litteratur

Per Beskow: Jesus i Kashmir (Proprius 1981)
Bibeln
Gunnar Brenning: Är kristendomen sann? (Lindblads 1953)
Andreas Edwien: Dogmet om Jesus (Pax Forlag, Oslo 1978)
Alvar Ellegård: Myten om Jesus. (Bonniers 1992)
Ingemar Hedenius: Helvetesläran (Bonniers 1972)
John Hick: Religionskunskap (Almqvist & Wiksell 1972)
John Hick (red.): The Myth of God Incarnate (SMC Press 1974)
Gunnar Hillerdal: Med Jesus som Mästare och Herre (Verbum/Studiebokförlaget 1977)
Johannes Lehmann: Rapporten om Jesus. Protokoll över en förfalskning. (Berghs 1970)
Gösta Lindeskog: Handbok i bibelkunskap (Natur och Kultur 1952, omarb. 1966)
Gösta Lindeskog m fl: Inledning till Nya testamentet (Svenska Kyrkans Diakonistyrelses bokförlag 1958)
Ditlef Nielsen/Birger Edmar: Den ursprunglige Jesus (Bonniers 1972)
Gunnar Nyström: Korset och graven (Uppsala 1950)
John A. T. Robinson: Gud är annorlunda (Gummessons)
Kurt Schubert: Dödahavsförsamlingen (Gummesson 1959)
Albert Schweitzer: Jesu liv i forskningens ljus (Kooperativa Förbundets Bokförlag, 2:a uppl. 1955)
Ethelbert Stauffer: Den historiske Jesus i ny belysning (Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag 1969)
Ian Stevenson: Twenty Cases Suggestive of Reincarnation (American Society for Psychical Research 1966)
Ian Stevenson: Where Reincarnation and Biology Intersect (Praeger 1997)
Sökaren, tidskrift
Hugo Toll: Dog Jesus på korset? (Wahlström & Widstrand 1928)
Alan Watts: Ett med naturen (Forum 1974)
G. A. Wells: The Jesus of the Early Christians (Pemberton 1971)
Geo Widengren: Kungar, profeter, harlekiner
Geo Widengren: Religionens värld

SM








Biskop Robinsons Gud

Engelska teologers kristendomskritik

G. A. Wells kristendomskritik

Alvar Ellegårds kristendomskritik

Andreas Edwiens kristendomskritik

Levi Fragells kristendomskritik

Judar om Jesus

Bengt Lidforss kristendomskritik

Vad kan vi lära av Jesus?




Kristendomskritik på nätet

Kristendomskritik på nätet




Till sidan 1!

---

www.sokaren.se/INDEX20.HTML