Kristendomskritik.

Uppgörelse med väckelsekristendomen

Den 30 mars 1977 arrangerade det norska Hedningssamfundet en debatt mellan dåvarande ordföranden i Human-Etisk Forbund i Norge Levi Fragell och Pastor Hans Jacob Frøen. Det var från Fragells sida en personlig engagerad uppgörelse med den livssyn som han en gång grundat sin uppväxt och ungdom på.

Innan Fragell skulle börja sitt tal satte den troende delen av publiken igång med att sjunga "tack för Golgata, tack för Golgata...". Det föranledde Fragell säga att det var okej med sången, men om det hade varit en omvänd situation, så att exempelvis Oslos kristna studenter hade inbjudit honom och en präst till debatt och ett gäng icke-kristna börjat sjunga vantro-visor, då skulle det sedan ha stått i tidningarna om skandal och hädelse.
    Fragell menade att eftersom de kristna haft ett övertag i norska samhället i hundratals år, så kan de som en självklarhet börja sjunga psalmer med ett suggestivt innehåll.
    - Det är min önskan, sa han, att också de som har en annan livssyn än den kristna skall ha samma rätt att vara aktiva och demonstrera utan att behöva bli utpekade som osympatiska i massmedia och från predikstolar.

Blandad publik
Före detta pingstpastorn Levi Fragell tittade ut över de församlade och undrade hur många meningsfränder han hade bland dem.
    - När jag var ung, sa han, och gick på väckelsemöten, då var det några predikanter - de var de värsta jag visste - som under en predikan ställde frågan: "Hur många är det här idag som tillhör Jesus? Räck upp en hand, så får jag se!" Då kände jag obehag, för jag var inte säker på att jag var helt frälst. Så handen kom inte så raskt upp.
    - Därför skall jag inte fråga hur många som är personligt kristna i den här församlingen. Det kan räcka med att få veta hur många som inte är kristna! Hur många är det här ikväll som har utträtt ur trossamfunden? Bara så att jag får en liten uppfattning om detta.
    - Okej, det var en del. Knappt hälften kanske. Det var en tröst ...
    Fragell övergick så till att säga några vänliga ord om sin debattmotståndare:
    - Jag hade mycket hellre ställt upp mot en av de här spekulativa, kommersialiserade väckelse- och helbrägdagörelsepredikanterna än mot en så charmerande och oskyldig person som Hans Jacob Frøen!
    Levi Fragell kommer ur väckelsekristen miljö. Han blev frälst vid sju års ålder och var predikant i sin ungdom.
    - Jag kan försäkra den hälft av auditoriet som sjunger psalmer, sa han, att jag väldigt väl vet vad väckelsekristendom handlar om. Jag kan sångerna jag också. Jag har varit med och sjungit, klappat i händerna, jublat och ropat halleluja. Och jag känner argumenten. Så jag kan sluta mig till vad för slags personliga vittnesbörd vi får höra under den efterföljande debatten!

Väckelsen ett ont?
Diskussionen skulle gälla frågan: "Är väckelsekristendomen ett samhällsont?"
    - Jag besvarar den frågan med "ja", sa Fragell, men han underströk att han inte ser de kristna som onda. Han menade att moraliska kvaliteter är jämnt spridda bland kristna och icke-kristna.
    - Jag har mött en massa kärlek och värme bland pingstvänner, och jag har mött en massa kärlek och tillmötesgående bland hedningar.
    Fragell menade att väckelsekristendomen är ett ont på grund av att förkunnelsen är inhuman, personlighetshämmande och ångestskapande och på grund av den mötesform man har, där man drar till sig folk genom en suggestiv påverkan och - bluff.
    - När sedan entusiasmen är borta och den enskilde, som dragits in i väckelsekristendomen, börjat genomskåda det som han en gång lät sig så starkt påverkas av, då står han där med en personlig bekännelse som är starkt utsatt för det som inom kyrkan så föraktfullt kallas tvivel. Nu måste tron stöttas av nya möten, nya karismatiska upplevelser, nya starkt suggererande sammankomster, där den sviktande tron kan byggas upp igen på samma ohållbara premisser som förut. Detta är ett förhållande som jag känner väl till både från mitt eget liv och från den miljö där jag själv varit med och påverkat folk att bli kristna.
    - Jag menar att den mötesform man har inom väckelsekristendomen är ohälsosam. I dessa församlingar är det en uppdelning av människorna: å den ena sidan den frälsta skaran, å den andra de som är utanför. På plattformen ställer man upp kristna ungdomar, fina och välartade. De står där och skiner som solen för dem som skall påverkas av det som sker där uppe, nämligen de som sitter där nere, litet ensamma och förtvivlade och utan att vara med i en varm gemenskap som de där uppe. Vackra flickor, käcka pojkar strålar av glädje i frisk körsång och vitala rytmer. De där framme är innanför den varma gemenskapen. De där nere är utanför och har problem, som de tror att de andra har löst.
    - Vad den ensamme där nere inte anar är att glädjen där uppe på plattformen är ett falskt glitter. När mötet är slut, då är den unge kristne skild från sina troende vänner, borta från mötet och ljuset, rytmen och musiken. Då är han också ensam!
    (Ungdomar i publiken ropar "nej".)
    - Också den kristne har sin vardag med samma problem som annan ungdom - problem hemma, problem med kärestan, problem med nerverna, med skolan, med jobbet, fortsätter Fragell. Också kristna ungdomar har ett upprivet förhållande till sin hemmiljö - precis som andra unga. Också kristna ungdomar förälskar sig, och ofta är förälskelsens föremål någon som inte besvarar kärleken. Också kristna ungdomar ligger med varandra, men de gör det med dåligt samvete och i rädsla för att bli upptäckta. Det förekommer lika många aborter i kristen ungdomsmiljö som i samhället i övrigt. Allt detta vet vi som har arbetat i denna miljö.

Barnen påverkas
Så tog Levi Fragell upp barnens och tonåringarnas situation i den väckelsekristna miljön. Han sa att predikanterna på ett mycket medvetet sätt från de första barnaåren går in för att påverka de unga med den mest suggestiva propagandan under en tid när dessa är som mest lättpåverkade.
    - Men det vanliga är att barn och ungdomar som med dessa metoder dras in i kristendomen, efter en period av gemenskap blir avfällingar, som det heter. Det vimlar av tidigare frälsta i landet. Det anses att om en av tio blir kvar i tron efter en väckelse, så är det ett acceptabelt resultat.
    - Med säkerhet kan man säga att en stor del av er som sitter här ikväll och är begeistrade i samvaro med kristna kamrater, om något år inte är lika säkert övertygade, utan har tvivel. Kanske har ni då antagit en mer agnostisk ståndpunkt i livssynsfrågor.
    - Att lämna en tro är tyngre och svårare ju äldre man är. Det kan kosta en svår kamp att göra detta som man kanske känner inom sig är det riktiga, nämligen att göra upp med den kristna miljö man lever i med dess halvsanningar, förtiganden av sanningar och utstuderade väckelsemetoder. Det svåra är inte uppgörelsen med den ideologiska grunden, ty den kan gå ganska lätt - denna grund faller bort av sig själv, om man sätter sig ner och studerar de här sakerna närmare, utan det som är svårt är att plötsligt stå där ensam utan vänner, skild från det som varit en varm umgängeskrets. Detta har jag själv erfarenhet av.

Eftermötet
En del av gudstjänsten är det så kallade eftermötet. Detta är något för frikyrkorna typiskt. Det är under eftermötet som den enskilde skall avgöra sig för Gud. En kör sjunger i bakgrunden. Innerliga blickar riktas mot himlen. Knäppta händer. Böner, som rör vid hjärtat. Kanske vänner som står vid sidan med en klump i bröstet för din skull. Predikanten säger: "Jesus har talat till dig ikväll. Han har en mening med att du kom till detta möte. Han vet att du har problem, och han vill lösa dem ikväll."
    - Predikanten låter som om han har ett erbjudande att ge, vilket kan lösa dina djupaste och innersta problem. Jesus kallar på dig! Och så sjunger kören: "Kasta dig i frälsarens armar, lägg dig till ro vid hans bröst!" Jag kunde citera hundratals liknande sånger. De går in i hjärterötterna på folk, inte minst unga människor, som står vid ett viktigt vägval i livet och har behov av något att hålla sig till. Och detta spelar väckelsepredikanterna på, medvetet och cyniskt. Jag blir så rasande ibland under möten att jag har lust att stå upp och demonstrera. Men då skulle jag bara bli utkörd ur lokalen.
    - Jag har sett små barn ned till åtta-tio år på eftermöten bli påverkade av en väckelsepredikant, av sången och musiken. De små uppmanas träda fram: "Kanske är det sista chansen du har här ikväll!" Detta är avskyvärt!
    - Det har en suggestiv verkan, när en predikant står och ler brett och kommer med ett salvelsefullt budskap från Gud. Det är helt klart att om predikanten står och läser "fader vår", då är det ingen som blir döpt i den helige ande, men om han höjer händerna mot himlen och ropar på Jesus, då börjar det röra sig i nervändarna hos människor runt omkring - och den helige ande faller över människorna, tungotalet sprider sig ... Detta untyttjar predikanterna mycket medvetet.

Under
För att ge människorna ett slags objektiva gudsbevis drar man inom väckelsekristendomen fram påstådda mirakler.
    - Det sägs att Gud på ett särskilt sätt uppenbarar sig för de församlade, exempelvis genom språkunder på så sätt att människor plötsligt börjar tala språk som de inte förstår. Vid dessa tillfällen kommer Gud ned direkt i den enskildes sinne och hjärta och använder hans talorgan. Detta uppfattas som ett Guds mirakel. Och ännu mer ett under blir det, när talet uttyds, alltså översätts till norskt språk.
    - Man håller också på med vad som kallas helbrägdagörelse genom bön. Jag har varit närvarande vid hundratals möten där någon som varit speciellt utvald som redskap åt Gud har framträtt och bett för sjuka - men aldrig har jag sett en människa bli helbrägdagjord! Om någon i denna församling kan komma fram här och ge mig namn och adress till någon som blivit gudomligt helbrägdagjord och vi kan få detta bekräftat av läkarvetenskapen, då är jag villig att betala 10.000 kronor till den karismatiska rörelsen! Man talar om mirakler - men det som sker är självklart att de psykosomatiska förhållandena kan ändras, men aldrig har en förlorad kroppsdel växt ut igen, aldrig har det skett saker som bara kan förklaras genom ett gudomligt ingripande!

Referat och översättning av SM från en kassettinspelning, som har utgetts av Stiftelsen Humanist i Norge.

Den präst som Levi Fragell debatterade med, Hans Jacob Frøen, citeras inte ovan, eftersom jag inte tycker att han hade något intressant att säga.

Ny tid, ny livssyn

Den 12 januari 1984 höll Levi Fragell ett föredrag i Human-Etisk Forbunds lokaler i Oslo om en ny tids livssyn, ett tema som han tidigare behandlat i en rad föredrag på olika platser.
    Han inledde med en fråga till åhörarna om någon hade undrat över varför inte guden Mithras hade anhängare i staden!
    - Att vi inte är Mithrasdyrkare här, att det inte finns en stor helgedom till Mithras ära här i staden, att inte folk går i stora skaror till helgedomen för att dyrka Mithras, detta är en ren historisk tillfällighet, sa Levi Fragell. Vi kunde mycket väl ha haft Mithrasdyrkan som statsreligion i Norge. Det kunde ha stått i grundlagsparagraf 2: Mithrasdyrkan skall vara statens officiella religion. Men det blev inte så.
    - I romarriket var Mithrasdyrkan mycket populär. Under en period hade den ett slags övertag över andra livsåskådningar. När romarrikets soldater flyttade sina läger norrut i Europa till nya länder, då var det Mithraskulten de tog med sig. Den spreds alltså över världen på det sätt som religioner brukar spridas: med hjälp av soldater.
    - Men varför blev det till slut kristendomen som segrade i Europa? Det är inte lätt att säga vilka överväganden som kejsar Konstantin gjorde, när han på 300-talet bestämde att kristendomen skulle vara statsbärande religion i romarriket. Kanske hade han fäst sig vid de ställen där Paulus säger att all överhet är tillsatt av Gud. Kanske ansåg han att en del ställen i evangelie- och brevlitteraturen, som de kristna studerade så flitigt, stämde väl överens med en imperiebyggares behov. Kanske fann han att en religion som predikade att man skulle ge kejsaren vad kejsaren tillhörde och som accepterade den rådande samhällsordningen som en del av sin lära, var idealisk för en kejsare. Det är inte orimligt tänka sig att Konstatin gjorde sådana överväganden.
    - Men frågar man en hängiven kristen varför kristendomen segrade, då får man väl svaret att det berodde på att den var sann - inget kan stå emot sanningen - och att Guds kraft verkade genom den. Däremot är det nog inte många troende som på frågan vad som bestämmer religionstillhörigheten svarar att det avgörande är i vilken del av världen man är född och vad ens förfäder trodde på. Men så är det.
    Kejsar Konstantin är ett exempel på hur en politisk makthavare bestämmer vilken livssyn som skall få härska i en del av världen. Själv var han inte kristen, fastän han så småningom lät döpa sig, långt efter det att kristendomen blivit införd som statsreligion i romarriket.
    - Det är alltså bland annat geografiska, politiska och ekonomiska förhållanden som avgör vilken tro en människa har.
    - Det brukar anses att kristendomen kom till Norge för cirka 1.000 år sedan - men jag skulle hellre säga för 400-600 år sedan, ty norrön religion levde kvar på landsbygden långt in i vårt eget årtusende. Först efter reformationen kan man säga att kristendomen var fullt utbredd i Norge. Innan dess fanns här en norrön religion med mycket längre tradition i Norge än den kristna förkunnelsen.

Kristendomens återtåg
Levi Fragell känner sig säker på att vi nu börjar se slutet på den tid när kristendomen är den mest utbredda livsåskådningen i Norge.
    - Ingenting tyder på att de kristna positionerna håller på att byggas ut, säger han. Ingenting tyder på att de nya generationerna helhjärtat sluter upp kring den kristna religionen. Tvärtom: Vi märker i vår tid ett stort avfall från religiös tro.
    Men Fragell, som är uppväxt i väckelsekristen miljö, dömer inte helt ut den kristna tron. Han säger att den kan ha sitt värde för dem som tror. Men den har gynnats genom särskilda privilegier och kunnat bygga upp en stor organisation som hela norska folket på ett eller annat sätt blivit indraget i. Dessa privilegier är en förklaring till den kristna trons stora utbredning i Norge.
    - Idag är tiden kommen när denna hittills gynnade livssyn måste vika tillbaka - om vi inte skall få uppleva ett samhälle i moralisk och värdemässig upplösning, anser Fragell. Ty den kristna tron har motbevisats av ny kunskap så att den inte längre är trovärdig. Den saknar också etisk bärkraft därför att de etiska reglerna härrör från en avlägsen tid med annan kunskap och ett annat sätt att tänka.
    - Kyrkan uppehåller nu sin hegemoni genom yttre strukturer, men det inre livet är dött, kallt, oengagerat. Själva kärnan i religionen har förlorat sin kvalitet.

Moral utan kristen tro
- I detta läge behövs det, säger Levi Fragell, att folk träder fram och förklarar att det är möjligt att vara en anständig människa, att leva sant och riktigt, att vara en god medmänniska och att ha något att tro på och leva för, även om man inte tror på de kristna dogmerna. Och vi humanetiker försöker säga detta - även om vi inte vill vara några evangelister och omvända människor till en ny livssyn. Men vi vill ha sagt att man kan vara en moralisk människa även utan en religiös tro.
    - Processen bort från en tro som inte längre håller kan vara smärtsam. Den är särskilt smärtsam när en livssyn har utgett sig för att vara den enda sanningen bland alla livsåskådningar, den enda vägen till frälsning för alla människor i alla tider. Enligt Johannes evangelium, 14:e kapitlet, säger Jesus: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." Mot den bakgrunden är det begripligt att sådant som jag säger kan göra människor förvirrade, ledsna, sårade och förbittrade.

Fyra punkter
Levi Fragell tar upp fyra punkter som han menar är viktiga i den humanetiska livssynen. Den första punkten kallar han det universalistiska perspektivet.
    - Vår livssyn har ett världsomspännande perspektiv. Den är inte lokalt bunden och inte bunden till någon person eller några skrifter. Human-Etisk Förbund i Norge är ingen Kristian Horn-sekt. Vi vill inte lansera någon ny katekes eller bibel och säga till folk att "här har ni det, detta är vad ni skall tro på". Det kan inte uppstå några livssynskrig mellan nationer som har olika tolkningar av vad sann humanetik är för något...
    - Är det möjligt att finna för alla människor gemensamma värden, som kan utgöra grunden för en humanetisk livssyn? frågar Levi Fragell, och han svarar:
    - Ja, det är möjligt! Den mest kända av alla etiska grundregler är den så kallade Gyllene regeln: Allt vad du vill att människor skall göra dig, det skall du också göra dem. Regeln är mycket gammal och har funnits i skilda kulturer. Den återfinns i gamla kinesiska skrifter ett par tusen år f. Kr. och hos gamla indiska och grekiska tänkare - och man finner den senare i Jesu förkunnelse.
    - Ett gott exempel på för alla människor gemensamma värden är FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. 1 30 artiklar finner vi vår tids etiska värderingar klart och tydligt uttryckta. Där talas om fredens nödvändighet. Där hävdas att vi måste acceptera människor som är annorlunda än vi själva, antingen på grund av hudfärg, språk, religion, kön eller social ställning. Detta dokument har världens nationer kunnat ena sig om, så att vi idag kan grunda mycket av vår undervisning och vårt handlande på dess principer.
    Fragells andra punkt gäller grundförutsättningen för en värdefull livssyn, nämligen att den är sann.
    - Sanningsfrågan är ett stort problem för en livssyn som överlever sig själv. Därför är det nödvändigt att acceptera att en livssyn måste förändra sig i takt med samhällsutvecklingen.
    - När jag var tonåring, avlade jag kristna vittnesbörd med, tror jag, samma glöd som de andra. Men mer än en gång gick jag hem från ett evangeliskt möte med frågan, som jag aldrig vågade ställa högt: Men är detta verkligen sant?
    - Den frågan är världens viktigaste fråga. Där det är tillåtet att ställa den, där finns hopp, men där det inte är tillåtet att ställa den, där finns inget hopp. Därför skall vi motarbeta dogmatiska, totalitära livsåskådningar, där ingen får stå fram och fråga: Är det sant, det som prästen säger?
    - Humanetiken har inte många regler. Men vi har en, och den lyder så här: Tro inte på någonting som du inte har riktiga grunder tro är sant. Filosofen Ingemar Hedenius har sagt detta. Kristian Horn har talat om att ärligheten vid kunskapens gränser innebär att vi inte skall träda över gränsen till spekulationerna och framställa dem som sanningar.
    - Vi humanetiker vill återupprätta respekten för sanningskravet inom livssynsområdet.
    Så övergår Levi Fragell till sin tredje punkt, som handlar om drivkraften bakom en livssyn.
    - Vad finns det för drivkraft bakom humanetiken? Jag tror att en drivkraft är människokärlek. Vi humanetiker sätter människan i centrum. Vi ser människan som det yppersta väsendet, och vi handlar för människans skull. Vi grundar oss inte på religiösa uppenbarelser, utan på våra tankar om vad som är bra för människan. Vi talar starkt och klart om kärlek till människor, både människor som individer och människan som art och väsen. Vi kan aldrig säga som Paulus: "Jag eländiga människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp?", ty vi ser kroppen som något värdefullt som skall sättas högt. Vi framhåller kroppens krafter och resurser, och vi framhåller också själen och känslorna.
    - Det är inte humanetikerna som riktar ett anklagande finger mot ungdom som känner att det börjar bubbla i hormonerna. Det är inte humanetikerna som säger till ensamma eller homosexuella att ni får inte älska. Det är inte humanetikerna som anmäler romaner för polisen och river ner bilder från galleriväggar, arrangerar bokbål. Humanetiken skall vara en frigörelserörelse. Drifkraften skall vara kärleken till människor.
    Så punkt fyra:
    - En viktig fråga är: Vad skall vi uträtta utifrån vår livssyn? Det är bra att ha en livssyn som man vet att man kan stå för och som innebär en stark känsla att vara en medmänniska. Men vad skall vi göra utifrån den livssyn vi har? Vad skall vi göra med våra resurser som människor, med vår kärlek, med vår goda vilja? Det räcker inte att sitta hemma och ha det gott i goda känslor, utan vi måste vara aktiva humanetiker i samhället.
    - Här måste det vara så att varje enskild humanetiker finner sina egna uppgifter. En vill rädda miljön, en annan vill arbeta för de svaga, en tredje vill reformera fångvården o s v. Det finns hundratals uppgifter för humanetiker. För min del ser jag arbete för freden som en viktig uppgift. Det beror på att jag upplever krigshotet som det största onda, som ett hotande angrepp på mänskligheten. En livssyn som ger människan högsta rang, ser självklart mord och krig som ett särskilt stort ont. Som humanetiker har vi rätt och plikt att värna livet.

Referat och översättning av SM från en kassettinspelning som har utgetts av Stiftelsen Humanist i Norge.

SM

Till Kristendomens upprinnelse!

Till sidan 1!

www.sokaren.se/INDEX83.HTML