Vad är Gud?
John A. T. Robinson var biskop i den engelska anglikanska kyrkan. Han vände sig mot den traditionella kristna föreställningen att Gud är ett personligt, övernaturligt väsen långt "uppe" och långt borta. I boken "Honest to God" (svensk översättning med titeln "Gud är annorlunda") skriver han att Gud inte är ett för sig självt existerande "högsta väsen", som finns någonstans utanför sin skapelse och skild från denna - utan Gud är grunden för allt liv.
Antag att ateisterna har rätt, resonerar han, och att det inte finns någon Gud "därute" - betyder det slutet på kristendomen? Är det inte snarare så att man därmed avskaffar en skenbild av Gud och att kristendomen inte alls är beroende av tron på en Gud "därute"?
Biskop Robinson tänker sig att Gud är det outtömliga djup som är upprinnelsen till allt liv. Gud är inget övernaturligt väsen, som från en position utanför världen har skapat denna. Gud är vår väsensgrund, den yttersta verkligheten.
Man kan inte ifrågasätta om den yttersta verkligheten finns, endast fråga sig vad den är, exempelvis om det som är tingens innersta kärna skall beskrivas som personligt eller opersonligt. Frågan är: kan vi få vetskap om vad som är grunden för vår existens?
Gud "därute" är ett kosmiskt sagoväsen, som vi inte längre har behov av, menar Robinson. Världen förklaras naturvetenskapligt utan en sådan Gud. Vad skall vi då med gudsbegreppet till? Har vi användning för en Gud som ständigt skjuts allt längre bort? Nej, vi har inte användning för en Gud "därute", men för en Gud som är den yttersta verkligheten, den skapande grunden till allt.
Kristendomen måste, anser Robinson, befrias från det falska gudsbegreppet som så länge varit knutet till den kristna tron. Evangeliet står och faller inte med detta.
Robinson vill i likhet med Paul Tillich att man skall ersätta de bilder som talar om "höjd" med sådana som talar om "djup" och väsensgrund för att framställa sanningen om Gud. Då blir det religiösa språket mer levande och riktigt. Gud finns inte i höjden utan i djupet, mitt i livet. Gud i höjden för tanken till något avlägset; Gud i djupet däremot är något närvarande, som hör till livet.
Biskopen menar att de teologiska utsagorna egentligen inte är beskrivningar av "det högsta väsendet", utan i stället angivande av kärlekens betydelse i våra personliga relationer. Att tro på Gud är inte att tro på ett existerande väsen, som befinner sig någonstans, utan det är att tro på det "gudomliga" i egenskaper som kärlek, visdom och rättfärdighet. "Att hävda att 'Gud är kärleken' innebär att man tror att man i kärleken kommer i beröring med den mest fundamentala verkligheten i universum, att varat i sig självt ytterst bär detta kännetecken." "Frågan om Gud är en fråga om denna tillvaros djup är verklighet eller illusion, inte huruvida ett väsen existerar bortom den blå himlen eller någon annanstans."
Gud är, menar Robinson, i själva verket sammanfattningen av de idéer och principer som måste gälla för människors samvaro och som vi i djupet av vårt väsen känner är riktiga. De egenskaper som vi i våra tankar ger Gud är i själva verket de högsta mänskliga egenskaperna, de som vi anser heliga, höga, gudomliga. En ateist är således egentligen inte en människa som förnekar existensen av ett visst väsen, utan en som förnekar de gudomliga egenskaperna i människan, såsom kärlek, rättvisa, visdom, broderskap, gemenskap. Utsagor om Gud är utsagor om den mänskliga existensens yttersta grund och djup. Religion handlar om broderskap och gemenskap, men det är inte bara etik. Begreppen Gud och kärlek är inte identiska. Men kärleken är av Gud, den har Gud som sin källa och grund.
Den övernaturlige Jesus, som är en gudomlig inkarnation, en "förklädd prins", vänder sig Robinson mot. Det finns inget himmelrike "därute" som "mannen från himlen" kommer ifrån. Jesus som Guds enfödde son är, menar biskopen, en myt. Men det finns i denna och andra religiösa myter en skönhet som uttrycker djupa sanningar om vår existens, våra högsta värden och universums natur. Julevangeliet är en berättelse som talar till vår känsla och gestaltar vår djupaste uppfattning av grunden för vårt väsen, den innersta, djupaste verkligheten.
Tron på kristendomens sanning avgörs inte av om vi tror att Jesus har varit en gud. Och Robinson påpekar att ingenstans i Nya testamentet framställs Jesus som Gud. Orden Kristus och Gud kan där inte utbytas mot varandra. Att Jesus var Gud och gjorde anspråk på detta, är en teologisk uppfinning.
Däremot gjorde Jesus anspråk på att vara ett fullkomligt uttryck för Guds vilja. Han lät Gud tala och handla genom sig. Och på så sätt var Gud i Jesus - och Jesus var i Gud. På så sätt var Jesus Guds son. Och så uppfattade de första kristna det. För dem var inte Jesus Gud.
Men Robinson anser att det är en öppen fråga huruvida Jesus gjorde anspråk på att vara "Guds son".
Han skriver: "Jesus är 'människan för andra', den i vilken kärleken helt har blivit rådande, den som är fullkomligt öppen för och förenad med sin tillvaros grund." Och föreningen i kärlek med vår existensgrund sådan den gestaltas hos Jesus Kristus, är vad vi menar med himlen. Fjärmandet från tillvarons grund i hat och egoism är vad vi kallar helvetet.
Om Jesu etiska undervisning skriver Robinson att den inte utgör någon lagstiftning som säger vad kärleken alltid kräver av var och en. Den är i stället illustrationer till vad kärleken kan fordra av vem som helst. Jesus vill en förvandning av människan i kärlek. Han ger inte etiska föreskrifter för olika tillfällen, eftersom sådana inte kan ges. Vad kärleken kräver i skilda situationer måste avgöras från fall till fall. Intet är föreskrivet - utom kärlek.
Till Kristendomens upprinnelse!
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX85.HTML