Vem var Jesus?
Sju engelska teologer gav 1977 ut boken "The Myth of God Incarnate" (Myten om Gud inkarnerad) där de argumenterade för att Jesus inte kan uppfattas som Gud. Den mest framstående av de sju teologerna var professorn och prästmannen Maurice Wiles i Oxford, som var ordförande i engelska kyrkans dogmkommitté.
Bokens redaktör var professor John Hick vid universitetet i Birmingham.
Hick skriver att berättelsen om Guds Son, som kommit ned från himlen och blivit född som en mänsklig baby, bör betraktas som en religiös myt, vilken ger uttryck för den oerhörda betydelsen i vårt möte med en man i vars närhet vi har funnit oss på samma gång vara i Guds närhet.
Kristendomen har från början varit en föränderlig rörelse, skriver John Hick också. Det har alltid skett en anpassning till nya kulturella situationer, varigenom också en oerhörd teologisk variation har utbildats. Han citerar T. S. Eliot: "Kristendomen anpassar sig alltid till att bli något som kan bli trott."
På 1800-talet, skriver Hick, skedde två stora förändringar i den kristna tron som följd av att det mänskliga vetandet ökade. 1. Man accepterade tanken att människan är en del av naturen och har uppkommit under en utvecklingsprocess på jorden. 2. Man godtog att Bibelns böcker har skrivits av olika författare under skilda omständigheter och inte kan uppfattas som bokstavligen Guds ord. Dessa ändringar i tron gjorde ont, men anpassningsprocessen är ännu idag inte avslutad, eftersom mänskligt vetande fortsätter att öka. Det finns i vår tid ett lika starkt tryck som någonsin tidigare på kristendomen att justera sig till någonting som kan bli trott.
Författarna till "The Myth of God Incarnate" menar att den förändring som nu är påkallad är ett erkännande att Jesus var en människa, utsedd av Gud, och inte själv Gud. Som en följd av ökad kännedom om kristendomens uppkomst måste man acceptera att den traditionella tron på Jesus som Gud inkarnerad, en del av den heliga treenigheten, bara är ett mytologiskt och poetiskt sätt att uttrycka hans stora betydelse.
Från första början har kristendomen varit ett mångskiftande fenomen, och den är så alltjämt. De som i våra dagar tror sig vara ortodoxa kristna, har i själva verket skilda meningar och i allmänhet en typ av tro som är av sent ursprung. Eftersom alltså kristendomen förändras, anser sig författarna till "The Myth of God Incarnate" kunna fortsätta att kalla sig kristna, trots att deras tro på viktiga punkter skiljer sig från vad som i våra dagar i allmänhet uppfattas som sann kristen bekännelse.
Bokens första kapitel med rubriken "Christianity without Incarnation?" är skrivet av Maurice Wiles. Det är vanligt bland kristna, säger han, att Jesus uppfattas som helt och fullt människa och samtidigt som helt och fullt Gud. De egenskaperna anser de kristna gör honom absolut unik. Men professor Wiles ställer frågan om denna syn på Jesus verkligen är nödvändig för kristendomen - kan man inte tänka sig en kristendom utan tro på gudomlig inkarnation?
Förr innebar tron på Bibeln som en gudomlig auktoritet att den uppfattades som ofelbar in i minsta detalj. Numer är det många som accepterar Bibeln som en auktoritet utan att betrakta den som ofelbar. Så kristen tro har undergått förändringar på väsentliga punkter. En del av vad som förr uppfattades som oundgängligt för kristen tro, kan man numer reda sig utan. Därför bör man, anser Wiles, kunna vara kristen utan att tro på Jesu gudomlighet.
Wiles påpekar att inkarnationen inte direkt utsägs i Nya testamentet, utan är en teologisk konstruktion, byggd på vissa inslag i skrifterna. Och de nytestamentliga författarna var heller inga reportrar som berättade om vad som tilldrog sig, utan de tolkade händelserna, beskrev Jesus som Messias, Människosonen, Guds Son eller som Ordet som blev kött.
Jesus som Guds Son, vilken steg ned till jorden, var, framhåller Wiles, ett av de sätt på vilka de första kristna tänkte och talade om Jesus - men just inkarnationen, i utvecklad form, blev sedan kyrkans sätt att beskriva Jesus.
Wiles tror inte att Jesus var Gud. Men ett förnekande av Jesu gudomlighet betyder inte att den kristna tron fullständigt raseras. Även om man ser Jesus som människa, kan man tänka sig honom som en förmedlare mellan Gud och människor. Sanningen om Guds utgivande kärlek och Jesu roll att levandegöra denna i världen kan bestå. Man kan för övrigt uppfatta mycket av det traditionella språkbruket om Gud-Jesus bildligt, inte bokstavligt. Men en trolig följd av att idén om inkarnationen slopas är att även idén om Jesus som den enda vägen för alla människor överges. Kristendomen får därmed en mindre överlägsen och utmanande attityd till andra religioner.
Den på Jesus troende ser i allmänhet i honom något av Gud, skriver den kvinnliga teologen Frances Young. Men detta har de troende upplevt på skilda sätt. Även i en vanlig kristen församling tolkas läran om Kristus olika av olika bekännare, ja det torde i själva verket finnas lika många tolkningar som det finns huvuden.
Tro på Jesu gudomlighet har inom kyrkan uttryckts i bestämda teologiska termer, vilka kommit att anses som rätt tro. Detta har skapat intolerans och även skymt bort det faktum att det finns en rik variation av Kristustro. Man kan uppleva Kristus på annat sätt än som en unik inkarnation av Gud.
Man skall ha klart för sig, poängterar Frances Young, att traditionella former av Kristustro långt ifrån att vara uttryck för uppenbarad gudomlig sanning i stället beskriver vad människor trott i en bestämd historisk miljö. Om vi läser Nya testamentet utan glasögon som färgats av senare tiders dogmatik, framträder en Kristusbild, eller snarare Kristusbilder, som skiljer sig från senare ortodoxi. Det är kulturella faktorer som bestämt de dogmatiska former som tron på Kristus har tagit, varvid det uppkommit teologiska konstruktioner som bär på betydande inneboende svårigheter.
I kristen teologi kallas Jesus Messias, Kristus, Människosonen, Guds Son, Herren, Logos etc. Dessa "titlar" har ingående diskuterats, och förklarats av teologin, och det har sagts att de är unika för Jesus från Nasaret. Men, säger Young, titlarna fanns i den antika miljön redan innan de första kristna började använda dem om Jesus. De påträffas i icke-kristna dokument med icke-kristna tolkningar. När titlarna användes om Jesus för att uttrycka de Jesustroendes förvisssning om frälsning, fylldes de med nytt innehåll. Men Jesus använde dem inte om sig själv. Han påstod sig inte vara Messias etc. Endast titeln Människosonen sägs ha använts regelbundet av honom själv, men på ett förbryllande sätt, eftersom det är osäkert vad titeln innebär och eftersom Jesus i vissa texter tycks avse någon annan än sig själv.
Det torde i det judiska samhälle där Jesus levde och verkade, ha funnits politiska, sociala, nationalistiska, profetiska, religiösa, apokalyptiska och övernaturliga förhoppningar av skilda slag, alla förknippade med olika slags titlar. Nya testamentet återspeglar en önskan att se alla dessa förhoppningar uppfyllda i Jesu person. Young menar att en beskrivning av Jesus som den som uppfyllde alla Guds löften bättre uttrycker Nya testamentets lära om Kristus än idén att han var en gudomlig inkarnation.
Kyrkans kristologi måste naturligtvis ha en viss grund i Jesu mission, men den behöver inte vara identisk med Jesu egen förkunnelse och är det förmodligen inte heller. Somliga av Jesu samtida uppfattade Jesus som en rabbi, andra som en profet, andra som en zealot, andra som en under- och helbrägdagörare, somliga kallade honom Herren, andra Messias eller Guds son osv. Såväl under sin livstid som inom den tidiga kristna kyrkan tolkades han på skilda sätt av skilda personer och grupper.
Nya testamentet beskriver inte Jesus som en gud, hävdar Frances Young. "När Paulus skrev: 'Gud har i Kristus försonat världen med sig själv', är det osannolikt att han hade en nicensk slutsats i tankarna." Paulus menade bara att allt som Jesus verkade var från Gud, vilken genom sin utvalde försonade sig med mänskligheten. Paulus kallade aldrig Jesus Gud eller identifierade honom med Gud. Jesus gör Guds verk, är Guds sändebud och handlar på Guds initiativ. Hans sonförhållande till Gud uttrycks inte i termer som innebär att han har gudomlig natur, utan han är Guds son till följd av utvaldheten och lydnaden till Gud. Jesus framstår som "en sann bild av Gud".
Frances Young säger att det finns många olika sätt att uppleva Jesus på och att vi bör acceptera den rika variation som finns. Varje religiös tolkning har sitt berättigande och ingen kan anses vara den oomtvistliga sanningen.
Okunnigheten om hur myten om Jesus som Gud inkarnerad har uppkommit är stor, skriver Frances Young, men idéer om gudamänniskor var vanliga i den antika världen.
En icke-kristen författare, Celsus, som polemiserade mot de kristna, nämner många personer i Palestina som gick omkring och sa sig vara Gud, Guds son eller en gudomlig ande. En del sådana personer i antiken hade åtskilliga anhängare. Beredvilligheten att tro på det övernaturliga var stor hos folk, liksom ofta godtrogenheten.
Om flera stora filosofer, exempelvis Platon, berättas det - före Jesu tid - att de haft gudomligt ursprung. Den försokratiske filosofen Pytagoras sades vara son till guden Hermes. Framstående regenter hyllades och dyrkades som gudar. Roms mytologiske grundare Romulus tillskrevs gudomlig natur. Enligt en legend föddes han av en jungfru, befruktad av en gud; sedan han dött uppenbarade han sig för att ge order åt sina efterträdare; han blev också efter sin död föremål för tillbedjan.
Titlar som gavs Jesus har motsvarigheter i den tidens kejsarkult. Exempelvis beskriver en asiatisk inskription från 48 f. Kr. Julius Caesar som "uppenbarad gud, Ares och Afrodites avkomma" och människors frälsare. En marmorpiedestal från Pergamon har inskriptionen "Augustus, son av en gud, härskare över land och hav". Även sådana begrepp som evangelium och advent förekommer i samband med romerska kejsare.
Varje människa som under antiken ansågs ha krafter, eller makt, utöver det vanliga brukade få anseende att vara en gud. Legender om människor som fötts på övernaturligt sätt var vanliga, liksom påståenden att deras kropp försvunnit vid döden, exempelvis genom himmelsfärd. Så det var naturligt att de människor som trodde på Jesus som frälsare, i sin tro gav honom gudomlig natur, i synnerhet som hedniska gudar, Herakles, Dionysos m fl, var potentiella rivaler till Jesus.
Frances Young visar att den kulturella atmosfär som lät vissa människor bli betraktade som gudar, genomträngde såväl hedniska kretsar som skilda judiska traditioner vid den tid då kristendomen blev till. Urkristendomens miljö måste ha varit gynnsam för uppkomsten av tron att en människa med exceptionella egenskaper var en gud.
Till Kristendomens upprinnelse!
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX86.HTML