Har Jesus levat?
I en 1971 utkommen bok "The Jesus of the Early Christians" lägger en professor i tyska språket och litteraturen vid Birkbeck College i England, G. A. Wells, fram sina tvivel på att Jesus är en historisk gestalt. Wells hade en strängt anglikansk uppfattning, när han började ifrågasätta den historiska grundvalen för sin tro, något som mycket få troende gör.
Den förste kristne författare som nämner Jesus är Paulus omkring 60 e.Kr, men Paulus visar en fullständig okunnighet om de händelser som senare nedskrevs i evangelierna. Paulus har inget att säga om Jesu föräldrar, om jungfrufödelsen eller om platsen där han föddes - och inget om tidpunkten för Jesu framträdande, inget om rättegången mot honom eller om Johannes döparen eller förrädaren Judas. Han nämner korsfästelsen, men ger mycket få detaljer och upplyser inte om att den ägt rum i Jerusalem. Han omtalar inga underverk och använder aldrig benämningen "Människosonen". Paulus återger inte heller några av evangeliernas bekanta Jesusord.
Det är svårt att tro, skriver Wells, att Paulus var bekant med biografiska fakta om Jesus men medvetet uteslöt dem för att i stället upprepa vissa sparsamma fakta som han hade, nämligen döden och uppståndelsen. Man har svårt att tänka sig att han skulle ha tigit om underverken, om han känt till dem. Det är mer sannolikt att han inte var bekant med dessa uppgifter om Jesu historia och att de är myter som tillkom vid en något senare tid i kristendomens utveckling. Paulus skriver att hela hans tro vilar på att Jesus är uppstånden, men han nämner ändå ingenting om den tomma graven.
Även de icke-paulinska breven i Nya testamentet visar en anmärkningsvärd okunnighet om Jesu liv. Jakob hänvisar till exempel aldrig till Jesus eller till evangelierna som källa till de moraliska föreskrifter han för fram, och han citerar aldrig Jesus. Det är tänkbart, skriver Wells, att Jakob aldrig hade hört talas om Jesus. Inte heller Petrus, som skall ha varit en av Jesu närmaste lärjungar, har några detaljer om Jesu liv att meddela. Han ger inga uppgifter alls som har de personliga minnenas levande färg.
Allmänt kan sägas att de som först skrev om Jesus hade mindre att förtälja om honom än de som skrev vid någon senare tidpunkt. När de tidigaste apostoliska fäderna citerar något från sedermera kanoniserade skrifter, är det alltid från Paulus brev, aldrig från evangelierna. Det tyder på att de senare inte existerade på den tiden. Vid många tillfällen, när det skulle ha passat utmärkt att åberopa sig på evangelierna, citerar exempelvis Klemens i stället Paulus eller Gamla testamentet. Det tycks uppenbart, anser Wells, att Klemens inte kände till evangelierna, fastän han hade kunskap om vissa traditioner om Jesus.
Detaljer om Jesu biografi börjar uppkomma i början av 100-talet, anser Wells, och de utgörs då av enskildheter ur olika källor. De namn som våra nuvarande evangelier har, fick de relativt sent, inte förrän omkring 100 år efter den föregivna korsfästelsen.
Okunnigheten om en historisk Jesus hos dem som tidigast predikade den kristna tron, har lett Wells till slutsatsen att kristendomens ursprung inte utgörs av någon sådan gestalt Jesus som beskrivs i evangelierna.
Lika tysta om en historisk Jesus är icke-kristna författare från vår tidräknings början och däromkring, exempelvis den judiske historikern Josefus (omkr. 37-100 e.Kr.) och historikern Justus av Tiberias, vilken skrev omkring år 80 e.Kr.
Wells menar att om Jesus varit den man som evangelierna beskriver, så skulle säkerligen historikerna från den tiden ha nämnt honom i sina skrifter. Men nu har Jesus troligen aldrig funnits. Hans biografi tycks vara ett hopkok på inslag i berättelser om mytologiska gestalter, såsom jungfrufödelsen, lidandet, döden, uppståndelsen och himmelsfärden. Föreställningen om en gud som måste dö för att människorna skulle få leva var allmän i den miljö där kristendomen uppkom. Flera sekter samlades kring det motivet. Attis, Tammuz, Adonis och Osiris var sådana gudar. Namnet Jesus betyder för övrigt på hebreiska "frälsning". Religiösa mysteriespel om en gud som blir dödad, begravd men uppstår igen förekom på den tiden, och det är tänkbart, skriver Wells, att väsentliga delar av Jesu biografi är baserade på sådana spel.
Wells anser att Paulus brev utgör början av kristendomens historia. De biografiska detaljerna om Jesu liv byggdes sedan upp på grundval av önskningar och förväntningar, som var allmänna bland den tidens judar.
Jesu etik, sådan den beskrivs i evangelierna, var inget nytt och omvälvande, så som kristna gärna gör gällande. Alla etiskt acceptabla doktriner hos Jesus återfinns i tidigare litteratur. Seneca lärde osjälviskhet. Broderlig kärlek till människosläktet hävdades av Seneca och Cicero. Förlåtande, tolerans och fördragsamhet var dygder som predikades av många författare.
I en del avseenden var kristendomen underlägsen icke-kristen etik. I kristendomen möter "getterna" ingen barmhärtighet vid den slutliga domen - de går till den eviga elden. Men läran om de slutliga straffen avvisades av Epiktetos, Seneca och andra icke-kristna författare. Wells påpekar också att evangelierna innehåller färre etiska regler än folk i allmänhet har för sig. I Markus finns det praktiskt taget inga alls. Dygderna är där fattigdom, självförnekelse, övergivande av vänner och släktingar, världslig avsägelse - med stor belöning i himmelriket som följd. Till Bergspredikans teser - som inte finns hos Markus - kan man finna paralleller i judisk litteratur.
Wells påpekar likheterna mellan esséernas Rättfärdighetens Lärare och Jesus och menar att Bibelns Jesus kan ha lånat drag från esséernas Lärare. Han skriver också att de första kristna i mycket torde vara andliga arvtagare till esséerna.
Kristna teologer uttrycker gärna stor tilltro till de bibliska evangeliernas historiska värde, men Wells anser det klart att de var rena propagandaskrifter, som inte ger någon historisk kunskap. De innehåller många motsägelser, orimligheter och tillrättalägganden av liknande slag som de apokryfiska, av fornkyrkan inte godkända evangelieberättelserna. Deras författare har ej haft någon respekt för historisk sanning.
Wells menar att Paulus är kristendomens verklige grundare. Och för honom var Jesus aldrig någon konkret gestalt. Det var först med de senare evangeliska berättelserna som frälsaren blev förvandlad till en gestalt av kött och blod.
Om evangeliernas historier om Jesu uppståndelse skriver Wells (s 40 ff) att dessa fullständigt strider mot varandra. I de olika evangelierna är det olika personer som på uppståndelsens morgon kommer till graven. De har olika syften med sitt besök i graven. Enligt Matteus kommer kvinnorna för att se graven. Markus och Lukas däremot uppger att de redan tidigare hade sett graven och nu kom dit med kryddor för att balsamera kroppen. Enligt Johannes hade de inga kryddor med sig.
Enligt Markus, Lukas och Johannes fann besökarna att stenen vid ingången till graven redan hade vältrats bort, men enligt Matteus rullades stenen undan av en ängel från himlen, medan kvinnorna såg på. Det som besökarna tillsades att säga till lärjungarna, och det som de också sa till dem, skiljer sig åt, när man jämför evangelierna. Enligt Markus sa de inget till någon, medan Lukas rapporterar att de omtalade allting för de elva. Enligt Lukas stannade lärjungarna i Jerusalem efter Jesu död och där såg de den uppståndne. Markus och Matteus däremot uppger att de begav sig till Gallileen för att där möta den uppståndne. Vad Jesus och apostlarna gjorde efter uppståndelsen beskrivs på olika sätt. Bara en detalj: Endast hos Johannes visar Jesus för lärjungarna såret i sin sida. Och det är endast i det fjärde evangeliet som en soldat sårar honom i sidan, medan han hänger på korset.
Till försvar för Bibelns olika berättelser om hur det gick till när de första lärjungarna kom till graven, har sagts att ögonvittnen ofta beskriver en händelse på litet olika sätt. Men, påpekar Wells, de fyra evangelierna är oense på varje punkt, även beträffande vilken plats Jesus visade sig på för lärjungarna efter uppståndelsen, två av dem säger Jerusalem och två Gallileen.
Så långt Wells.
Alla fyra evangelierna är överens om att en av dem som först kom till den tomma graven var Maria från Magdala (även kallad Maria Magdalena) ur vilken Jesus hade drivit ut sju onda andar (Luk. 8:2) alltså botat från svår mentalsjukdom. Enligt Matteus var det Maria från Magdala och "den andra Maria" som var först vid graven. Enligt Markus var det Maria från Magdala, den Maria som var Jakobs mor och Salome som först var där. Enligt Lukas var kvinnorna vid den tomma graven Maria från Magdala, Johanna och Maria, Jakobs mor och enligt Johannes var det Maria från Magdala som ensam gjorde upptäckten, och hon berättade den för Johannes och Petrus, vilka omedelbart begav sig till graven och fann den tom.
Så, olika rykten var i omlopp.
Till Kristendomens upprinnelse!
Till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX87.HTML