Bevis för paranormala fenomen.

Psi-bevis

Det f i n n s bevis för paranormala fenomen.

Parker
Docent Adrian Parker, psykolog och parapsykolog i Göteborg, har några synpunkter på bevisfrågan.
   Han menar att det är viktigt att skilja mellan bevisindicier (evidence) och absolut bevis (proof). Absoluta bevis finns endast inom matematik och logik, och därför, anser Adrian Parker, kan man aldrig absolut säkert bevisa psi.
   Några parapsykologer, bland dem John Beloff, medger att det inte finns compelling evidence, men de anser att det finns tillräckligt stöd för psi för att motivera det som en arbetshypotes.
   En fråga är förstås, säger Parker, om man skall fästa vikt vid enstaka övertygande experiment eller vid bevismönster, när man ser på flera försök av samma typ.
   Ett bra experiment gjordes av H. Schmidt, R. Morris och L. Rudolph 1986: Channeling evidence for a PK effect to independent observers, Journal of Parapsychology 50:1-16.
   Adrian Parker nämner tre bra översiktliga böcker, som nyligen har publicerats:
   Radin, Dean, The Conscious Universe: The Scientific Truth Behind Psychic Phenomena. San Francisco: HarperEdge 1997.
   Beloff, J., Parapsychology: A Concise History,Athlone Press, London 1993.
   Broughton, Richard, Parapsychology: The Controversial Science, Ballantine Books, New York 1991.
   Parker tillägger att det mest övertygande för honom inte har varit alla de experiment som gjorts av andra forskare, eller andras spontana fall, ja inte ens hans egna experiment, utan ett enda försök där han själv var försöksperson. Parker tror att det är lika för andra forskare - och det kan gälla också för skeptiker.
   Han berättar att skeptikerna Susan Blackmore och Richard Wiseman ganska nyligen har fått signifikanta resultat tillsammans med andra forskare, vilket har gjort dem konfunderade.
   Utifrån en skeptisk hållning, som en del bedömare intar, går det alltid att hitta bortförklaringar, säger Parker, men han tillägger att det knappast går att förklara bort alla experiment med signifikanta resultat.

Ejvegård
Professor emeritus Rolf Ejvegård, statsvetare, som varit ordförande i Sällskapet för Parapsykologisk Forskning, menar att debatten om bevisen inom parapsykologin är tämligen meningslös och att det hela hänger på vad man menar med "bevis". Experiment av typen "penna som släpps i luften ramlar ner varje gång" finns inte inom parapsykologin.

Dean Radin m fl
Parapsykologen dr Dean I. Radin har med hjälp av kolleger sammanställt korta svar på vanliga frågor rörande parapsykologin. Dessa var tidigare publicerade på Internet.
   Parapsykologerna skriver att fyra olika amerikanska statligt stödda vetenskapliga utredningar under 80-talet studerade de experimentella bevisen för psi. Utredningskommittéerna, som bestod av både skeptiker och förespråkare, skilde sig åt i det slutliga utlåtandet, men alla drog slutsatsen att parapsykologiska experiment har påvisat anomalier som det inte finns någon rimlig normal förklaring till.
   När vi säger att psi finns, skriver parapsykologerna, så grundar vi detta på en allt mer omfattande statistik, vilken ger goda, vetenskapliga belägg för upprepbara anomalier. Således kan man idag hävda att ESP, prekognition, telepati och PK finns. ESP kan demonstreras i upprepade experiment, men resultatet tenderar att bli svagt när enkla geometriska symboler används som målbilder. Fotografier och videobilder ger ofta mycket bättre resultat. Och en del tyder på att man får ännu bättre resultat när man arbetar med platser i verkligheten, dvs inte fotografier av dem.
   Det har också visats att psykokinesi finns. När försökspersoner fokuserar sin uppmärksamhet på mekaniska eller elektroniska apparater med slumpvisa fluktuationer, så förändrar sig fluktuationerna på ett förutsägbart sätt.

Hur ser kritiken mot parapsykologin ut?
   En del kritiker menar att till synes psi-positiva resultat har uppnåtts genom slappa försöksprocedurer, okunniga forskare, metodologiska fel, selektiv rapportering och statististikproblem. De säger därför att det inte finns skuggan av bevis för psi-fenomen.
   Parapsykologer har svarat på kritiken genom metaanalytiska översikter (storöversikter - se nedan!) över litteraturen om experimentell parapsykologisk forskning. Resultaten visar otvetydigt att framgångsrika försök inte kan bortförklaras med kritik av detta slag. Specialister på vetenskaplig metod vid Harvarduniversitetet har visat att den bästa experimentella psi-forskningen idag har utförts på det rätta vetenskapliga sättet och dessutom för det mesta på ett mer rigoröst vetenskapligt sätt än inom forskningen i övrigt.
   Dessutom har kritik mot enskilda studier flera gånger kunnat tillbakavisas, och under det gångna årtiondet har det utvecklats experimentella procedurer som står sig inför praktiskt taget all metodologisk kritik, även möjligheten av bedrägeri, genom att man tagit råd av skeptiker, när experimenten har utformats.
   En annan kritik mot parapsykologin går ut på att psi-fenomenen strider mot kända naturlagar och därför är omöjliga. Parapsykologerna svarar att den kritiken tidigare var vanlig. Men idag förändras snabbt den vetenskapliga världsbilden och man kan inte dra samma gränser som förr för vad som är möjligt och omöjligt. Dessutom ökar mängden säkra data som visar att psi-fenomen finns. Så denna kritik håller långsamt på att försvinna.
   En del kritiker säger att parapsykologin inte har något upprepbart experiment. De tänker på upprepbarheten inom de exakta vetenskaperna, där man har att göra med ett fåtal, välkända faktorer, som är lätta att kontrollera. Denna typ av upprepbarhet skall man inte kräva inom psi-forskningen. Vid psi-experiment har man att göra med många variabler, som vi delvis har mycket liten kännedom om och som är svåra eller omöjliga att kontrollera. Man kan alltså inte upprepa parapsykologiska resultat när man vill. Därför använder forskarna statistik för att visa upprepbarhet. Om man antar att psi inte finns, så skulle omkring fem procent av väl utförda psi-experiment vara framgångsrika, dvs statistiskt signifikanta, på grund av slumpen. Men om i en serie experiment genomgående 20 procent är framgångsrika, då det är ytterst osannolikt att detta mönster skulle uppkomma bara genom slumpen, och det antyder att det har rört sig om äkta psi i en del av dessa studier.
   Så om en kritiker upprepar ett experiment och inte får något positivt resultat, betyder inte det att han har visat att psi inte finns. Det måste göras en rad experiment - och då visar statistiken att psi är en verklighet.
   Det är alltså så att de statistiska resultaten upprepas. Man använder idag ofta en så kallad metaanalys. Det betyder att man inte bara ser på de skilda experimenten var för sig, utan också sammanför resultaten av en rad olika oberoende studier. Då erhåller man resultat som inte kan bero på slumpen, metodologiska fel eller selektiv rapportering eller har andra "normala" förklaringar. Vad som återstår är psi.
   Parapsykologerna menar att konstruktiv kritik är välkommen, på samma sätt som inom vetenskapens andra områden, men att en hel del av kritiken, däribland en del av den mest högljudda, är pseudokritik, det vill säga den har som grund en fördom hos kritikern att psi-fenomen inte kan förekomma.

Bland de viktigaste parapsykologiska experimenten är försök med slumptalsgenerator. Då undersöker man om psykokinesi, PK, finns. En person försöker med sin tanke påverka de tal som kommer upp genom en slumpprocess. I en metaanalys 1989 undersöktes 800 experiment utförda av mer än 60 forskare under en 30-årsperiod. De positiva resultaten var mycket små men sannolikheten att de berodde uteslutande på slumpen var mindre än en på biljonen. Därmed gavs stöd för att det mänskliga psyket faktiskt kan påverka materiella slumpprocesser.

Försök med ganzfeldmetoden hör också till de viktigaste inom parapsykologin. De bygger på en teori att psi-signaler ofta finns i hjärnan men är svåra att förnimma på grund av alla sinnesintrycken som medvetandet mottar. Ganzfeldtekniken innebär att man avskärmar försökspersonen från ljud- och ljusintryck. För ögonen placerar man halva pingpongbollar eller liknande och för öronen har man lurar som sänder ett milt brus. En person, som kallas sändaren, "sänder" telepatiskt bilder till en person som befiner sig på en annan plats. De bilder som sänds kan vara fotografier eller videosekvenser, som sändaren alltså ser på och försöker överföra mentalt till mottagaren, vilken hela tiden berättar om de intryck han får. Sedan får mottagaren titta på några bilder eller videosekvenser, kanske fyra stycken, och säga vilken av dem som sändes till honom. En är den rätta, tre är felaktiga. Om ingen telepati har använts, så skall enligt slumpen var fjärde gissning, 25 procent, vara riktig. Men i en metaanalys av omkring 700 försök, utförda av omkring två dussin forskare i olika länder, har det visat det sig att 37 procent av gisssningarna varit riktiga. Detta är ett mycket signifikant resultat som tyder på att telepati varit i verksamhet vid dessa försök.

Källa: Frequently asked questions about parapsychology, red Dean I. Radin, PhD, tidigare på Internet.

Summering av ganzfeldforskningen
I sin bok The Conscious Universe har dr Dean I. Radin en summering av ganzfeldforskningen. Han meddelar att 1974-1997 har omkring 2549 experiment med ganzfeldmetoden rapporterats i minst 40 publikationer av forskare över hela världen. Efter en metaanalys 1985 upprepades försöken under sex år med hänsynstagande till påpekanden från skeptiker. Samma positiva resultat kom fram som tidigare.
   Slutsatsen är att psi är en realitet.
   Om man sedan vid sidan av ganzfeldresultaten lägger resultaten av drömtelepatiexperimenten från 1960- och 1970-talet, resultaten av försök med ESP-kort från 1880-talet till 1940-talet, Upton Sinclairs experiment 1929 samt tidigare studier av tankeöverföring, så finner man att samma effekter åter och åter har rapporterats av olika generationer av forskare, som använt allt mer rigorösa metoder.

Varför är nu den parapsykologiska forskningen intressant? Jo, dessa fenomen tyder bland annat på att vetenskapens kunskaper om universum är ofullständiga och att människan kan ha mentala förmågor som vi inte anat.

Hur vill forskarna förklara psi? Det finns flera hypoteser. Några menar att psi-förmågan liknar de andra mänskliga sinnena och till sist troligen kommer att förklaras med hjälp av de kända naturlagarna. De tror att psi kommer att inpassas i den nuvarande vetenskapliga världsbilden, möjligen med några förändringar av denna.
   Mentalisterna däremot anser att ett accepterande av psi medför en betydande förändring av den naturvetenskapliga världsbilden.

Psi-spåret
För min del menar jag att i bevismaterialet finns bland annat Jens Tellefsens och Nils-Olof Jacobsons troligen upprepbara försök med psi-spåret, vilket upptäckts av den värmländske konstnären Göte Andersson.

Pearce-Prattexperimentet
De så kallade Pearce-Prattexperimenten, som gjordes 1933-1934, brukar räknas till de mest bevisande inom parapsykologin. De utfördes vid Duke University i USA. Försöksledare var J. G. Pratt, som satt i ett rum med två lekar med ESP-kort framför sig. Varje lek innehöll 25 kort. Pratts och försökspersonen Pearces klockor hade synkronicerats. Pratt lyfte ett kort i taget, tittade endast på baksidan av det, utan att veta vilken figur som fanns på kortet, och lade det sedan ifrån sig med baksidan upp. Enligt ett i förväg bestämt tidsschema tog han fram det ena kortet efter det andra tills de två kortlekarna hade använts. Detta upprepades vid åtminstone 34 olika tillfällen. Försökspersonen Hubert Pearce satt under samma tid i ett annat rum, och hans uppgift var att gissa vilket kort som Pratt hade framför sig.
   Det var alltså ett test av klärvoajans - inte telepati.
   När experimentet var klart, vände Pratt på de kort han hade använt och antecknade på en lista vilken figur som fanns på dem. Pratts lista och den lista som Pearce gjort över sina gissningar lämnades till J. B. Rhine innan Pearce och Pratt jämförde sina listor. Vid de sista tre experimenten var Rhine själv närvarande för att kontrollera hur Pratt gjorde sina registreringar.
   Slumpen kan inte förklara det signifikanta resultatet av dessa experiment. Men var det ESP eller någonting annat? Den engelske psykologiprofessorn C. E. M. Hansel, som är en av parapsykologins allra ivrigaste kritiker, utgick från att det måste finnas någon annan förklaring än ESP och åkte till USA för att kontrollera hur experimentet hade gått till.
   Det hade gått 26 år sedan experimentet gjordes, men Pratt hjälpte till och gav svar på alla frågor som Hansel ställde. Hansel inspekterade lokalerna, och Pratt påpekade vilka ombyggnader som hade gjorts. Han visade Hansel hur rummen hade sett ut 26 år tidigare. När Hansel inspekterade ett utrymme som inte längre var en del av experimentrummet men hade varit det vid tiden för experimentet, upptäckte han i detta utrymme ett fönster ut mot korridoren. Det hade varit fullt möjligt för försökspersonen eller någon medhjälpare till denne att mot slutet av experimentet, när Pratt vände upp korten för att registrera dem, ställa sig på en stol och titta genom fönstret, vars understa del var belägen över ögonhöjd, 1,83 meter ovanför golvet, och se korten eller de anteckningar Pratt gjorde.
   Professor Ian Stevenson reste även han till Duke University för att skaffa sig kunskap om lokalerna. Han hävdar att det är otroligt att Pearce skulle ha stått på en stol i korridoren och tittat genom fönstret. Det skulle ha väckt uppmärksamhet. Hansel svarar att om det var någon i korridoren, så kunde han ha låtit bli att titta just då. Det var nämligen bara under vissa experimentsessioner som det tycktes var en icke slumpmässig effekt. Under många sessioner blev resultatet slumpmässigt.
   Hubert Pearce försäkrade Stevenson att han aldrig hade lämnat skrivbordet i biblioteket under dessa experiment och att varken han själv eller någon han kände hade någon kännedom om ordningen hos korten, innan han lämnade sin lista över sina gissningar till Rhine och Pratt.
   Men Hansel anser att om fusk kunde utföras, så utfördes det, eftersom det är enda sättet att förklara resultatet. ESP är enligt hans uppfattning omöjligt. Han har inga bevis för att fusk förekommit. Men han anser att det räcker med att det hade kunnat fuskas vid ett experiment för att detta skall underkännas som bevis.
   Hansel har publicerat sin kritik av parapsykologin i en bok, ESP: A Scientific Evaluation, som utkom 1967. En reviderad upplaga kom 1980 med titeln ESP and parapsychology, A Critical Re-Evaluation.

Källor:
Nils Wiklund: Hansels upptäckter. Sökaren nr 7, 1981.
Elisabet Söderström: Kritiken mot parapsykologin, Sökaren nr 6, 1994.

Uri Geller
Rapporter om experiment med Uri Geller finns i boken The Geller Papers, Scientific Observations on the paranormal powers of Uri Geller. Redaktör: Charles Panati. Förlag: Houghton Mifflin Company, Boston 1976.
   Bland det mest anmärkningsvärda i The Geller Papers torde vara Eldon Byrds uppsats, som beskriver hur Uri Geller deformerade en tråd av den ovanliga metallegeringen nitinol, vilken består av ca 55 procent nickel och 45 procent titan. Nitinol har ett "minne" så att om ett föremål därav deformeras, återtar det alltid efter upphettning raskt den form det fick vid framställningen. Geller lyckades paranormalt böja raka nitinoltrådar genom att lätt stryka över dem - och efter upphettning återtog de inte sin ursprungliga, raka form. Alla försök att få trådarna permanent raka igen misslyckades. Gellers behandling tycks ha suddat ut deras minne. Till detta finns ingen förklaring.
   Hos ingenjören Ronald Hawke vid Lawrence Livermore Laboratory skulle Geller försöka förändra eller utplåna det magnetiska mönstret på fyra datakort. Det går inte att påverka kortens programmering genom att gnida dem. Men när två av korten sattes i datorn, sedan Geller behandlat dem, stöttes de omedelbart bort, vilket innebar att programmeringen inte längre var meningsfull. En senare undersökning visade att det magnetiska mönstret hade förändrats.
   Hos biofysikern dr Thomas P. Coohill vid Western Kentucky University lyckades Uri Geller återge enkla teckningar, som han aldrig sett, böja metallföremål och påverka en kompassnål. Fastän dr Coohills experiment inte anordnades med sådan noggrannhet att de är bevisande, blev han själv övertygad om att Geller är äkta och ingen illusionist. Ett starkt intryck gjorde det att han såg en sked böjas i sin egen hand. Och två dagar efter Gellers besök började en sockersked att böja sig, vilket den fortsatte med i femton minuter.
   Dr Thelma Moss vid UCLA har med kirlianfotografering visat att mental energi synes utgå från Uri Gellers fingrar, när han försöker påverka ett föremål.
De två professionella illusionisterna Artur Zorka och Abb Dickson blev övertygade om att Geller inte använde trick, sedan de utifrån sina kunskaper som magiker gjort noga kontrollerade experiment med tanke på att omöjliggöra trick. Testrummet hade inga fönster eller speglar, endast en dörr, vilken låstes,och endast Geller och de båda illusionisterna var närvarande. "Jag blev verkligt förbluffad av vad som hände", skriver Zorka. Bland annat exploderade i Gellers hand ett nylonförstärkt handtag på en gaffel, tillhörig Zorka, och bitar flög omkring i rummet. Geller hade inte varit beredd på dessa tester och hade inte kunnat göra några förberedelser. Inte förrän efteråt visste Geller att Zorka och Dickson var illusionister. Om han vetat detta under experimenten, hade det kanske varit omöjligt för honom att få några resultat, eftersom han har svårt att arbeta inför illusionister, då dessa i allmänhet har en negativ inställning till honom så att den rätta, förtroendefulla atmosfären saknas. Bland det som Zorka och Dickson inte kunde förklara var att Geller kunde återge en teckning som Zorka endast hade tänkt på och inte ritat på papper. I sin uppsats, som är en officiell rapport till det amerikanska illusionistsällskapet, skriver Zorka och Dickson att det är deras gemensamma uppfattning att fastän de som illusionister kan upprepa vart och ett av Gellers testresultat genom att använda trick som de har kännedom om, finns det enligt vad de känner till inte några trick som kan ha använts för att åstadkomma iakttagna effekter under sådana förhållanden som rådde under försöken.
   Illusionisten Leo Leslie i Köpenhamn, specialist på att avslöja bedrägliga medier, anlitades som rådgivare av den danska televisionen, när Geller skulle uppträda i ett program. Han gav instruktioner att ingen ur Gellers sällskap fick vara med i studielokalen och att en kamera alltid skulle vara riktad mot Gellers händer. Ändå syntes Geller visa upp telepati och psykokinesi. Men Leslie var inte övertygad. Från början hade han trott att Geller använde kvicksilver för att göra metaller mjuka så att de kunde böjas. Efter TV-programmet fick han möjlighet att göra några egna experiment med Geller, vilken kunde återge en teckning som Leslie gjort i hemlighet. Och en nyckel som Geller försökte böja, började krökas först när Leslie tagit den i sin hand. Ingen av Gellers vänner var närvarande i rummet under dessa försök. Leslie förklarade att såvitt han kunde förstå användes inga kända illusionisttrick. En psykolog, som stod i närheten av Geller och iakttog varje hans rörelse, berättade att Geller ritade en blomma redan innan Leslie hade satt pennan på papperet för att rita det föremål som han hade valt (en blomma) och som sedan Geller skulle försöka återge.
   Harold Puthoffs och Russell Targs redogörelse för experiment med Geller vid Stanford Research Institute, SRI, Information transmission under condition of sensory shielding, har publicerats i Nature 18 oktober, 1974, ss 602-607. Redaktionell kommentar i samma nummer, Investigating the paranormal.
   Kritik av Puthoffs och Targs rapport finns av J. Hanlon i New Scientist 1974, 64, 178-185, The Stanford Research Institute Investigation.

Om Uri Geller

Försöksledareffekten är en viktig och bevisande upptäckt inom parapsykologin. Läs!

Jag vill också gärna hänvisa till bokförläggare Sune Stigsjöös iakttagelser av "mirakelmannen" Olle Jönsson: Läs! Experimenten är inte vetenskapliga, men det är omöjligt att tro att Jönsson skulle ha fört Stigsjöö bakom ljuset i alla de experiment som de båda vännerna gjorde tillsammans. Sunt förnuft säger att detta inte kan vara fallet. Men ofta får ju sunda förnuftet stryka på foten för kära fördomar.

Av böcker på svenska om parapsykologi skulle jag vilja nämna Övernaturligt. Om spekulationer och forskning kring paranormala mänskliga fenomen av Hans J. Eysenck och Carl Sargent samt Psykets räckvidd. Om forskning kring våra inre resurser av Russell Targ och Harold Puthoff.

Parapsychology on the WWW
The World Wide Web contains some excellent resources for up-to-date information on parapsychology. These resources are growing and changing, so if one site seems to have disappeared, check the others for new links. Here are some basic sites.

Rhine Research Center/Institute for Parapsychology.

Consciousness Research Laboratory. An informative web site with several parapsychology experiments. Home of the Parapsychology FAQ, an authoritative "frequently asked questions" list created by Dr. Dean Radin with the assistance of leading scientists in the field.

Parapsychological Association. The site for the world's only professional association for parapsychologists.

Under arbetet med denna artikel vände jag mig till svenska och utländska parapsykologer för att få hjälp att presentera bevis. Jag tänkte att bevisande forskning kunde vara redovisad exempelvis på Internet. Men mycket liten hjälp erhölls.

Beträffande bevisning för det paranormala vill jag säga att det knappast är rimligt att uteslutande fästa avseende vid vetenskapliga experiment och underkänna positiva resultat, om inte experimenten varit absolut vattentäta. Man bör även ta ställning till populärvetenskapliga, journalistiska och personliga redogörelser och därvid använda sitt sunda förnuft, utan att falla tillbaka på fördomar om hur verkligheten är.

SM

Parapsykologi

Till sidan 1!

www.sokaren.se/INDEX92.HTML