Filosofins historia

Eviga frågor
Hur har världen blivit till, och varför ser den ut som den gör? Finns det någon intelligent vilja bakom, är det någon mening med människornas liv och finns det en Gud?
   Sådana frågor har människorna ställt sig sedan urminnes tider. De har gärna gett religiösa svar, dyrkat och bett till osedda gudar. Men i det gamla Grekland började några män att filosofera kring de stora livsfrågorna och sökte med förnuftigt tänkande komma på de rätta svaren.
  I böcker om den västerländska filosofins historia kan man stifta bekantskap med de stora filosoferna och deras tankar. Norrmannen Jostein Gaarder har skrivit en lättbegriplig filosofins historia för ungdomar i form av en roman, "Sofies värld" (Rabén & Sjögren 1994). Huvudpersonerna är en femtonårig flicka, Sofie Amundsen, och en mystisk filosof, Alberto Knox, som berättar om den västerländska filosofin för flickan.
  Framställningen är intressant och kan läsas av vem som helst, ung som gammal, som är intresserad av filosofins historia och de filosofiska problemen.

Ett mysterium
Filosofin har uppkommit eftersom universum är ett mysterium för oss människor, skriver Gaarder och tilllägger att världsalltet tycks ha stigit fram ur intet ungefär som kaninen som trollkarlen tar fram ur sin höga hatt. Hur i all sin dar gick det till? Det är faktiskt konstigt att det överhuvud taget finns en värld.
  Människornas förklaringar på tillvarons gåta var länge mytiska. Men i det gamla Grekland, ett halvt årtusende före Kristi födelse, började några människor att filosofera om livet och dess mening. Olika filosofer lade fram olika meningar.
  Som den förste filosofen brukar man räkna Thales från Miletos. Han trodde att vatten måste vara alltings ursprung. Anaximenes däremot ansåg att allting kommer ur luft, och Empedokles menade att det finns fyra urämnen: jord, luft, eld och vatten. Demokritos från Abdera antog att allting var uppbyggt av smådelar, atomer, vilka var odelbara och oföränderliga och kunde kombineras på oräkneliga sätt. Han brukar betecknas som den moderna atomteorins fader.

Stora greker
Aten var från cirka 450 f. Kr. ett kulturellt centrum. Där verkade tre av filosofihistoriens största gestalter: Sokrates, Platon och Aristoteles.
  Sokrates höll gärna till på gator och torg i Aten och pratade filosofi med människor. Genom frågor och samtal försökte han få dem att tänka efter och sålunda leda dem till insikter. Han var skarpsinnig och gärna ironisk, men insåg hur litet han själv visste. Sokrates blev farlig för de ledande i Aten, och en folkförsamling dömde honom till döden. Utan tvekan tömde han en giftbägare.
  Platon (bilden) som var elev till Sokrates, grundade Akademin, en skola i Aten, där man undervisade i filosofi, matematik och gymnastik. Platon menade att allt som vi kan se i naturen bara är skuggbilder av de eviga former som finns i idéernas värld. Han ansåg också att människans själ är odödlig, att den existerat innan den bosatte sig i en kropp och att den kan känna en kärlekslängtan, eros, tillbaka till sitt ursprung, till idéernas värld.
  Aristoteles var elev till Platon och den förste store naturvetaren. Han gjorde iakttagelser av olika former och processer i naturen och blev som en uppslagsbok. Hans skrifter hade stor betydelse senare under medeltiden, då han kom att betecknas som Filosofen.
  Aristoteles ansåg att det finns "finala orsaker" i naturen, det vill säga avsikter: det regnar därför att växter och djur måste ha vatten för att kunna leva, och det växer apelsiner och vindruvor för att människor och djur skall äta dem. Enligt vår tids vetenskap finns inga sådana avsikter bakom naturförloppen. Nu anser man istället att eftersom det regnar, så kan växter och djur leva här.
  I den antika världen fanns många olika filosofier. Cynikerna predikade ett förnöjdhetsideal. En av dem, Diogenes, bodde i en tunna och var nöjd med det. Stoikerna var determinster, det vill säga de ansåg att allt är förutbestämt av naturens lagar. De strävade efter själslig oberördhet i livets alla skiften och satte människan i centrum. Seneca sa att "människan är helig för människan", vilket blev ett humanismens slagord. Epikuréerna var livsnjutare, men måttfulla. Vänskap och skönhet hörde till det de njöt av. Döden bekymrade dem inte. "Döden angår oss inte", sa Epikuros. "Så länge vi finns till, så är döden inte här. Och när döden kommer, så finns vi inte längre till."
  Nyplatonisternas store filosof var Plotinos, som menade att det enda som existerar är Gud och att människosjälen är som en gnista från Gud. Närmast Gud kommer vi i vår egen själ. Där kan vi uppleva oss vara ett med det stora livsmysteriet. Ja, vi kan till och med uppleva oss själva vara detta gudomliga mysterium. Några gånger under sin livstid upplevde Plotinos att hans själ smälte samman med Gud. Han hade alltså en mystisk upplevelse. I alla tider har det funnits människor som berättat om liknande upplevelser.

Mysticism
Jostein Gaarder har ett fint avsnitt om mysticismen. I en mystisk upplevelse, förklarar han, känner man sig som ett med Gud eller "världssjälen". I många religioner betonar man att det finns en klyfta mellan Gud och hans skapelse, men mystikerna anser att en sådan klyfta inte existerar. De har upplevt hur det känns att "gå upp i Gud" eller "smälta samman" med Gud.
  Mystikern upplever att det vi i dagligt tal kallar "jag", inte är vårt egentliga jag. Han har funnit att han är identisk med ett större jag. En del mystiker kallar det "Gud", andra "världssjälen" eller "världsalltet". Vid själva sammansmältningen upplever mystikern att han "förlorar sig själv" och går upp i Gud på samma sätt som en vattendroppe "förlorar sig själv", när den faller i havet.
  En indisk mystiker uttryckte det så här: "När jag fanns, fanns inte Gud. Nu finns Gud, och jag finns inte längre."
  Det kan verka otäckt att "förlora sig själv". Men innebörden är att det man förlorar är så oändligt mycket mindre än det man vinner. Man förlorar sig själv som man är just nu, men samtidigt inser man att man egentligen är något oändligt mycket större. Man är hela världsalltet. Ja, man är världssjälen. Man är Gud.
  En mystisk upplevelse kan också få betydelse för etiken. Radhakrishnan, som var president i Indien, sa en gång: "Du ska älska din nästa som dig själv, eftersom du är din nästa. Det är en illusion att tro att din nästa är någon annan än du själv. "

Medeltiden
Omkring år 30 efter vår tidräknings början grundades kristendomen på grund av rykten att en viss Jesus, som nyss hade blivit korsfäst och begravd, hade uppstått från de döda.
  Uppståndelsen hade en avgörande betydelse för tron. "Är Kristus icke uppstånden, då är vårt budskap av intet och vår tro utan mening", förklarade Paulus.
  Kristendomen spreds av missionärer som Paulus och Petrus. Efter åratal av förföljelser blev kristendomen år 313 en erkänd religion i Romarriket och 380 statsreligion. Därmed inleddes medeltiden, som helt präglades av kristen tro. 529 lät kyrkan stänga Platons akademi i Aten, och samma år grundades Benediktinerorden, som var den första av de stora munkordnarna. Kyrkan lade locket över den grekiska filosofin.
  Under medeltiden gavs jordelivet liten betydelse. Man siktade i stället in sig på livet efter detta. Allt man gjorde var förberedelser för det kommande livet. Människan beskrevs som full av synd, men hon kunde räddas genom Guds nåd. All skolutbildning skedde i kristen regi.

Renässansen
Medeltiden varade i tusen år. Ett pånyttfött intresse för antikens ideal började komma till synes på 1300-talet. Med renässansen (pånyttfödelsen) kom en ny människosyn. Renässanshumanisterna trodde på människan och hennes värde, vilket stod i kontrast till det medeltida talet om människans syndiga natur. Människan betraktades som något stort och värdefullt.
  Folk började intressera sig för och glädja sig åt livet här och nu. De menade att människan har oändliga möjligheter. Det skedde en uppblomstring inom alla områden: konst, arkitektur, litteratur, musik, filosofi, vetenskap och teknik.
  En ny vetenskaplig inställning bröt igenom. Tidigare hade man helt enkelt hänvisat till Filosofen, det vill säga Aristoteles, när det gällde kunskapen om naturen. Nu ville forskare själva studera naturen och även göra egna experiment.
  En ny världsbild uppstod. Jorden var inte längre medelpunkten. Kopernikus visade att jorden rör sig kring solen, vilket upprörde teologerna, som placerade jorden och människan i universums mitt och föremål för Guds speciella intresse.
  Banbrytande vetenskapsmän som Kepler, Galilei och Newton upptäckte viktiga naturlagar.
  Inom filosofin fanns motsättningar mellan skilda tänkesätt. Somliga ansåg att tillvaron i grunden är icke-materiell, andlig. Den ståndpunkten brukar kallas idealism. Den motsatta åsikten att tillvarons grund är materia kallas materialism, och den fick näring genom den mekanistiska världsbild som Newton lade fram: världen är som en maskin. Många betraktade också människan som en maskin.

Rationalister
Den franske filosofen Descartes född 1596, ifrågasatte allt som stod i gamla böcker. Ingenting tog han för givet. Sedan accepterade han, steg för steg, allt som han ansåg att det fanns tillräckliga skäl att tro på. Det första han klart insåg var att han fanns som en tänkande varelse: Jag tänker, alltså finns jag till. Sedan gick han vidare och drog ytterligare slutsatser. En av hans viktigaste resultat var att det finns ett fullkomligt väsen. Detta väsen, Gud, existerar av sig självt, oberoende av något annat. Descartes ansåg också att det finns två skilda verkligheter, två "substanser", ande och materia, vilka är oberoende av varandra, fastän det finns en ständig växelverkan mellan dem. Anden är uteslutande tänkande. Den upptar ingen plats, till skillnad från materien, som är utsträckt. Båda substanserna kommer från Gud.
  Den holländsk-judiske filosofen Spinoza försökte bygga upp ett tankesystem på bevis med geometrin som förebild. Han kom med sin metod fram till att det finns en enda substans, vilken är lika med världen och Gud. Till skillnad från Descartes skilde han inte mellan ande och materia. Allt är ett. Världen finns i Substansen, det vill säga i Gud, menade han. Gud existerar i kraft av sig själv. Substansen är tänkande. Den är uttryck för Guds natur. Spinoza menade också att Gud styr världen genom naturlagarna. Han hade också ett "stoiskt" oberördhetsideal, som han nådde fram till med sin geometriska bevismetod.

Empiriker
Descartes och Spinoza var rationalister, det vill säga de ville med förnuftet lösa de filosofiska problemen. Mot den metoden vände sig de brittiska empirikerna. De menade att det finns en massa tomma föreställningar, som saknar grund i vår sinneserfarenhet - vår filosofi måste grundas på vår erfarenhet, inget annat.
  David Hume, som var den främste av dessa empiriker, ville rensa ut alla oklara och meningslösa begrepp och falska ideer som inte grundar sig på erfarenhet. Han utgick från våra omedelbara intryck av världen.
  Hume ansåg bland annat att känslan att ha en oföränderlig personlighetskärna är en falsk föreställning utan stöd i erfarenheten. Om vi ser in i oss själva, finner vi att jaget består av en rad olika känslor och föreställningar som följer på varandra i en oavbruten ström. Medvetandet är som en teater där olika företeelser dyker upp och försvinner. Någon bakomliggande enhetlig personlighet finns inte.
  Samma uppfattning som Hume hade Buddha, som framhöll att människans inre liv är en obruten följd av mentala och fysiska processer, som förändrar människan fran ögonblick till ögonblick. Det finns enligt Buddha inget "jag", ingen oföränderlig personlighetskärna. Buddha och Hume ansåg båda att föreställningen om en odödlig själ är falsk.
  En irländsk biskop räknas som en av de tre stora brittiska empirikerna. Biskop Berkely ville försvara den kristna tron gentemot materialistiska tankegångar hos filosofer och vetenskapsmän, och det gjorde han genom en konsekvent empirism. Han sa att det enda som finns är det som vi förnimmer med våra sinnen. Men vi förnimmer inte något materiellt, utan endast mentala föreställningar, som vi tror representerar en "materiell" värld utanför medvetandet. Allt vi vet är att världen är mental. Vi vet inte om det finns en materiell verklighet utanför medvetandet. Den värld vi upplever i medvetandet är framkallad av Gud, menade Berkely. Allt vi förnimmer är en yttring av Guds kraft.

Upplysningen
Den så kallade upplysningstiden under senare hälften av 1700-talet präglades av en optimistisk tilltro till det mänskliga förnuftet. Alla vidskepliga och felaktiga föreställningar skulle rensas ut efter rationellt tänkande. Många var ateister och materialister, men de flesta av upplysningsfilosoferna ansåg att det stred mot förnuftet att tänka sig en värld utan Gud. Många pläderade för en "naturlig religion", som var förenlig med förnuftet. De ansåg att alla oförnuftiga lärosatser skulle rensas bort ur religionen och att man skulle återgå till Jesu enkla lära.

Kant
Den tyske filosofen Immanuel Kant, vilken föddes 1724, räknas som en av giganterna i filosofins historia. Hans viktigaste bidrag till filosofin är att han drar en skiljelinje mellan "tinget i sig" och "tinget för mig". Det senare är det som vi upplever med våra sinnen. Finns det något annat? Kant menade att vi aldrig kan veta något om "tinget i sig", det vill säga om en verklighet bortom själva förnimmelserna. Det undandrar sig vår kunskap.
  Frågor om Guds existens, världens uppkomst och människosjälens odödlighet ansåg Kant att vi inte säkert kan besvara. De ligger utanför gränsen för vad människan kan förstå med förnuftet. Men han ansåg också att det är en moralisk nödvändighet att anta att människan har en odödlig själ, att Gud finns och att vi har en fri vilja. Detta kallade han praktiska postulat.
  Kant menade också att vi har en morallag inom oss, som talar om för oss vad som är rätt och orätt. Han menade att morallagen innebär ett kategoriskt imperativ, det vill säga den är absolut befallande. Ett känt uttalande av Kant är: Två saker fyller mig med förundran, stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig.

Romantiken
Romantiken uppstod i slutet av 1700-talet som en reaktion mot det ensidigt rationella tänkandet under upplysningstiden. Känsla, fantasi, upplevelse och längtan framhävdes. Konsten och musiken lyftes fram. Det mystiska och det övernaturliga blev viktigt. Man reagerade mot upplysningstidens mekaniska universum. Naturen betraktades som en organism, en levande helhet, som hela tiden utvecklar sina inneboende möjligheter. Man såg ett gudomligt "jag" i naturen: världssjälen.
  Den mest betydande av de romantiska filosoferna var Schelling. Han menade att ande och materia är ett, att hela naturen är uttryck för Gud, eller "världsanden". Han såg världsanden både i naturen och i människans medvetande. Diktaren Novalis förklarade att "den hemlighetsfulla vägen går inåt". Han menade att människan bäst upplever världens mysterium genom att gå in i sig siälv.
  Romantikens filosofer såg världssjälen som ett jag, som skapar världen. Schelling sa att "världen är i Gud". Gud är delvis medveten, ansåg han, men har också en omedveten, "nattlig" sida - en både skrämmande och fascinerande tanke.
  Den tyske filosofen Friedrich Hegel talade också om världsanden, men därmed menade han summan av alla människors medvetanden. Enligt Hegel är den mänskliga historien en process där "världsanden" långsamt vaknar upp till allt högre kunskap. Filosofiska och vetenskapliga sanningar är inte allmängiltiga, inte eviga, hävdade han, utan alltid beroende av den tid och den miljö, där de framsägs. Förutsättningarna för mänsklig kunskap förändras från en tid till en annan. Vad som är sant i en tid kan vara osant i en annan. Tänkares och forskares teser bearbetas av andra, och på så sätt går det mänskliga tänkandet framåt.

Men Hegel har framför allt blivit känd för sin dialektiska metod att resonera med tes, antites och syntes. Till varje påstående finns ett motsatt påstående. Spänningen mellan tes och antites kan elimineras i en syntes, som tar vara på det bästa i båda ståndpunkterna.

Nyare tänkande
Sören Kierkegaard (bilden) dansk, brydde sig inte mycket om allmängiltiga sanningar, utan i stället om vad som är sanning för mig, vad som betyder något för den enskilde individens existens. Han pläderade för en "exitensfilosofi". Karl Marx ville en förändring av samhället till ekonomisk rättvisa. Han förespråkade en "handlingsfilosofi". Charles Darwin var naturforskare och visade att människan är ett resultat av en lång biologisk utveckling. Alla levande växter och djur härstammar från tidigare, mer primitiva former och det pågår hela tiden en utveckling, där naturligt urval i kampen för tillvaron är en avgörande faktor. Sigmund Freud avslöjade att människans handlingar ofta har sitt ursprung i drifter eller insinkter i det undermedvetna.

Vår egen tid
Existentialismen är en viktig filosofisk strömning i vår egen tid. En framstående företrädare var Jean-Paul Sartre, som var ateist och utförde en illusionslös analys av människans situation i en gudlös värld, en värld utan mening. Människan måste själv skapa sitt livs mening, sa han. Hon måste genom medvetna val ta ansvar för sitt liv. Det finns ingen religion att falla tillbaka på, inga eviga värden att lita till.
  Jostein Gaarder nämner slutligen kort att många i vår tid talar om ett paradigmskifte, det vill säga grundläggande förändringar i vårt sätt att tänka, att det finns "alternativrörelser", som pläderar för ett helhetstänkande och en ny livsstil och att det finns något som kallas New Age. Men det Gaarder skriver om New Age-tänkandet är inte värt att läsa. Så här sätts punkt.



L ä s   v i d a r e:


Eleaterna

Epikuros, den vise i trädgården

Tre stoiker

Skeptiker i antiken

The Internet Encyclopedia of Philosophy


Till sidan 1!

---

www.sokaren.se/INDEX43.HTML