Vad är Vedanta?


Av Swami Ritajananda


 RITAJANANDA Ordet Vedanta är välkänt i västvärlden, men tolkas olika. Därför har vi en del svårigheter att förstå dess innebörd.

Vedanta är en mycket gammal benämning för indisk tanke, en metafysisk tankevärld, som kan kallas religion, fast utan dogmer. Vedanta har inga trosartiklar, framhåller inga personligheter, ej ens någon helig bok. Den ger rum för så stor tankefrihet att den inte kallas religion i detta ords vanliga betydelse.

Den vedantiska tanken är anmärkningsvärd i det att den inte talar om en Gud utanför oss, utan i stället hävdar att Gudomen finns inom oss själva. Gud är oändlig, säger Vedanta, och finns överallt. Gud är transcendent. Gud är ande. Om vi söker Gud genom Anden, kan vi uppleva det Absoluta, den yttersta verkligheten, och Vedanta förklarar att detta bör vara vårt ideal och vår plikt - målet för vårt liv på jorden.

Varje människa befinner sig enligt Vedanta på den utvecklingsväg som slutligen leder till insikt om hennes sanna natur, hennes inre Gudomlighet. Denna utveckling mot fullkomlighet är jordelivets mål, och människan möter sådant som bäst främjar denna inre växt.

Vi vill naturligtvis bevara vår individualitet, som betyder så mycket för oss. Men den är det största hindret för vår utveckling. Vedanta lär oss att den som håller fast vid sin mänskliga individualitet endast kan uppleva en begränsad glädje. Så länge människan håller fast vid sitt individuella jag, uppnår hon inte sällheten, ty denna finns endast i det absoluta, "eviga".

Vedanta lär oss att vi, för att närma oss denna absoluta Verklighet, inte behöver gå utanför oss själva, utan kan finna den inom oss, och att vi ej når målet förrän våra tankar renats och vi är helt inriktade på detta livets enda mål. Vår uppfattning av världen begränsas av våra egocentriska tankar, så att livets sanning blir fördold för oss, obegriplig innan vi övervunnit våra begränsningar.

Anden är allt i allt. Men vi ser inte verkligheten som den är, eftersom vi hindras av vårt orena sinnelag, vår mänskliga natur och av vad vi attraheras och stöts bort av.

Vedanta vill att vi först och främst försöker rena våra sinnen så att vi kan fatta sanningen. Ingen annan kan göra detta för oss. Vi måste själva önska bli renade.

Vedanta har ingen lära om en fortsättning av jordelivet i himlen, i skärselden eller i helvetet. Den talar i stället om en utveckling i liv efter liv. Även de människor som enbart älskar jordiska glädjeämnen utvecklas. Ingen blir kvar i sin okunnighet. Varje människas natur tvingar henne att upptäcka det ytliga livets begränsningar.

Vi upplever alla att sökandet efter lycka och ägandet av detta livets goda blott ger ytlig lycka. Förr eller senare inser vi detta helt och fullt.

Livet är mycket större än vi nu förstår. Vi lever instängda i den lilla mänskliga tillvaro som vi själva byggt upp. Vi fattar ännu inte Evighetens storhet.

Vedanta lär oss att Gud inte är en Person, utan en Princip, det Absoluta, som kontrollerar skapelse, upprätthållande och förintelse. Gud är obegränsad och oföränderlig. Han är evig!

Eftersom vi lever i en mänsklig kropp och identifierar oss med den, har vår religion sin rot mer i köttet än i anden. Vi ger Gud samma egenskaper som vi själva har, t o m vrede, avundsjuka och hat. Dessa tankar om en människoliknande Gud avlägsnar oss mycket från Gudomen, som enligt Vedanta är "vad som är oss allra närmast".

Gud är allt i allt. Vedanta lär oss inte att se "religionen" ur en annan synvinkel, utan att se på hela världen i ett större perspektiv, i en vidare anda.

"Jaget" som är fängslat i denna lilla kropp, måste lämna sitt fängelse och finna frihet. Att finna Enheten, som är dold bakom denna världens mångfald, är Vedantas högsta mål. Det är en upplevelse som är möjlig. Vedanta visar vägen. Den lär oss de andaktsövningar som gäller för en idealisk religion. Med andra ord, Vedanta är en kunskap som bekräftas genom andliga övningar. Målet är att lösa livets mysterium.

Var och en av oss förklarar världen på sitt eget sätt, så som han eller hon uppfattar den, men frågorna om universums gåta blir utan definitiva svar. Bland alla filosofiska skolor som finns försöker Vedanta ge en så klar bild som möjligt av hur vår tillvaro är, den för oss mest betydelsefulla frågan.

I Indien finns, ända sedan forntiden, den djupa övertygelsen att Sanningen är en enda och unik, alltid densamma, fast profeterna talar om den på skilda sätt och på olika språk.

Ekam Sad Vipra Bahuda Vadanti. Varje människa ser och fattar efter sin egen förmåga. Samma sak ses inte på samma sätt av alla. Vår uppfattning beror på vår intelligens, vår smak, vår inställning.

Indiens heliga skrifter förklarar metafysiska idéer på olika sätt. Bhagavad Gita t ex talar om flera yogariktningar och ger förklaringar om olika vägar till Gud, tillämpliga för olika personlighetstyper. Här i väst brukar vi tala om filosofi i helt slutgiltiga termer. Men detta var inte fallet i det äldsta indiska tänkandet.

För en del människor är Vedanta en filosofi, för andra en religion och för åter andra en vetenskaplig undersökning av vad som är mänsklig kunskap. Vedantisk lära säger att livets alla erfarenheter, i sina nästan otroliga variationer, har betydelse. Alla erfarenheter främjar vår andliga utveckling, våra anlag och vårt förstånd, vare sig de synes oss angenäma eller pinsamma. På så sätt lär oss Vedanta att se på livet med större vördnad.

Vedanta bidrar också till att vi söker en större förståelse av oss själva. Upanishaderna, som är Vedantas främsta skrifter, uppmanar oss att lära känna Atman. Atmanam Viddhi, säger Upanishaderna, d v s: Det eviga medvetandet är inom oss. Genom det ser vi, hör vi, tänker vi. Atman är medvetandet. Det är Ljuset genom vilket vi ser, hör och tänker, ljuset som belyser alla våra erfarenheter. Den människa som är omedveten om denna sanning och lever i vardagsmedvetandet, fäster stor vikt vid yttre förhållanden, även om hon fattar föga. Detta Medvetande finns alltid inom oss, i vaket tillstånd såväl som i djup sömn, utan avbrott. Vi är inte mer levande när vi är vakna än när vi sover. Vi är alltid, och kan inte fatta ett tillstånd av att icke vara.

I olika Gudsinspirerade förklaringar finner vi ordet Existens - SAT. Vi formulerar vår tankebild sålunda: Existensen är "JAG ÄR", och vi upptäcker att vi själva verkligen är "Jag är", ren Verklighet, utöver alla de begränsningar som vårt intellekt har format.

Vedantas skönhet ligger i denna upptäckt av "Jag är", av jaget som får oss att förstå att vår verkliga natur är Rent Medvetande, evigt, fullkomligt, utöver allt som är synligt. Detta Rena Medvetande är Ljuset som upplyser allt.

Men de flesta av oss har ännu inte förstått sin rätta natur och tar den aldrig i bruk. De ser inte det Rena Medvetandet, utan identifierar sig med de olika personligheter som lagrats på deras sanna natur. På så sätt framkallar vi själva våra lidanden, på grund av okunnighet om vilka vi är.

Det enda sättet att slippa lidandet är att nå kännedom om sitt rätta "Jag". Vedanta kallar det Atman och försäkrar att då man känner Atman, övervinner man alla lidanden:

Tarati Shokam Atmavit, säger Upanishaderna, d v s Självet föds icke och dör icke. Födelse och död finns i naturen, Prakriti, inte i Atman.

Upanishaderna och Bhagavad Gita förklarar:

"Atman kan inte sönderhuggas, inte brännas, inte vätas, inte torkas ut. Atman är evig, överallt närvarande, beståndande, orubblig, uråldrig. Man säger att den är omanifesterad, otänkbar, oföränderlig. Om du således känner den på detta sätt, behöver du ej sörja." (Andra dialogen, vers: 25 & 25.)

Den eviga friheten finns för oss alla. Vi måste söka den för att nå den. Detta är nödvändigt. Det är målet för vårt liv, och för att nå målet har vi begåvats med en stor trängtan. Alla andra önskningar än denna är illusoriska. Vedanta säger att varje god gärning som vi gör här i livet, är ett uttryck för denna frihet. I ett poem formulerar sig de gamla Visa sålunda:

"Varför gråter du, min vän? För dig finns varken rädsla eller död. Varför gråter du? Det finns inte någon misär för dig. Du är oändlig som den blå himlen, oföränderlig är din natur. Mångfärgade moln döljer den, leker ett ögonblick och seglar sedan förbi. Himlen förblir alltid densamma. Du bör undvika moln. Det är allt."

Människan har möjlighet att nå fullkomlighet. Därför är livet i en mänsklig kropp det högsta - högre än änglarnas liv.

Kunskapen om Atman kallas Frihet eller Nirvana. Då människan når denna kunskap, om så för några ögonblick bara, kommer hon aldrig mer att vara underkastad de illusioner som kommer av att hon är en person.

Vi gör ständigt erfarenheter. De växlar och följer på varandra som bilderna på en skärm. Men Ljuset, som belyser dem, är alltid detsamma. När filmen tar slut, är enbart Ljuset kvar i all sin härlighet.

Vedanta försäkrar att när människan nått kunskapen om Atman, sin sanna natur, sitt sanna Jag, kommer hon aldrig mer att sörja. Om någon här i världen gör gott, så är det en sådan människa. Endast hon förstår betydelsen av att göra gott åt andra. För henne finns blott en enda verklighet. Hon kan ej vara egoist, ty egoism innebär åtskillnad. När en människa uppnått kunskapen om Atman, står hon utanför all egoism. Hon har nått det tillstånd då hon alltid ser det Eviga, det Allomfattande.

Kärlek, sympati, medlidande - alla de känslorna är uttryck för det Allomfattande.

Hjälp andra, ty de är delar av dig själv, säger Vedanta. En kännare av Vedanta kan, utan smärta, ge upp sitt liv för en medmänniska, ty hon vet att döden inte finns för henne. Hon identifierar sig till den grad med universum att hon helt spontant gör gott och finner sin glädje i tjänandet av andra. Hon är en lycklig människa.

Universum består, enligt Vedanta, av det Absolutas uppenbarelse, av det vi kallar Naturens evolution. Världen är inte en illusion, ett intet, utan en uppenbarelse av Verkligheten, dold bakom en "Makt".

Den Yttersta Sanningen, en Enhet, är Brahman, det Absoluta, som är dolt bakom hela detta Universum. Det finns ingen skapare. Människans beundran för Universum har lett henne att söka efter denna Världs ursprung. Var finns ursprunget, och vad är Världens framtid?

I Vedaböckerna, som är ännu äldre än Upanishaderna, finner vi inga texter som talar om en skapare.

Vårt sökande efter skaparen är ett sökande efter den som bär ansvaret.

I Rig Veda finns en ursprungshymn:

Då var ej vara och ej icke-vara
ej luftrum var, ej himmelen därovan.
Vad dolde sig? Och i vems vård
var vattnen och den bottenlösa avgrund?

Då var ej död, odödlighet ej heller
av dagen eller natten intet tecken,
Det Ena vindlöst andades i sig,
och utom Det ej annat var att finna.

Det mörker var, och alltet här var vatten,
i början dolt av mörkret - outskiljbart
vad som låg tomt, av tomheten omslutet.
Den ena föddes av den inre glöden.

Begäret först sig rörde i det Ena,
det var den första säd, av tanke alstrad.
De siare, som fromt i hjärtat forskat,
ha funnit varats rot i icke-varat.

Och mellan vara och icke-vara sträcktes bandet
- var under något eller var det ovan?
Skapande kraft där fanns och fruktbar makt,
all-enhet ovan och inunder strävan.

Vem är som vet, vem kan väl här förkunna
varifrån skapelsen sitt ursprung leder?
Från skapelsen är gudarna ju komna,
men själva skapelsen, hur har den uppstått?

Hur denna skapelse en gång har uppstått
- och den har skapats eller icke skapats -
det vet förvisso Han, som den bevakar
i högsta himlen - eller vet det icke.

(Övers. Elin Lagerkvist)

Från icke-varat härleds alltså varat, I början fanns En, benämnd Brahman. Och Universum är en projektion av Brahman och återgår i Brahman efter otaliga tidsperioder.

Sökandet efter Enheten, dold bakom mångfalden, har alltid funnits i Indien.

"Hur har skapelsen blivit till?"

"Vad behöver man känna för att känna grundorsaken till allt?"

Vedantas svar är att den Högsta Verkligheten, Brahman, är den yttersta orsaken till Universum.

Taitiriyaupanishaden säger:

"Dessa varelser är födda av Brahman och återvänder sedan och uppgår i Brahman."

Vedantaskrifterna beskriver två processer: en evolution, i vilken Universum manifesteras, och en "involution", då Universum återgår i Brahman.


Vedanta är en tanke, inte en bok. Det finns flera verk i detta ämne, som alla förklarar samma tankegångar. Ordet Vedanta betyder slutet av Veda, eller Vedas mål. Veda betyder kunskap. Vedanta betyder alltså den fulländade kunskapen. Hinduismen grundar sig på urgamla, heliga skrifter. De är mycket svårt att säkert säga hur gamla de är. Indiska lärda anger tillkomsttiden så långt tillbaka som omkring 4.000 f. Kr. Vedahymnerna har överförts muntligen från tid till tid. Vi finner bland dem sånger som tillägnats Gudomligheter. Dessa sånger har ofta en mycket djup förståelse och inlevelse. De är dokument från en uråldrig civilisation och beskriver olika sidor av den mänskliga naturen.

Vi vet ej vilka Vedaböckernas författare var. Enligt traditionen hörde risjierna, de forntida vise, Guds röst och fick gudomlig undervisning. Vedaböckerna är således "uppenbarelser".

Upanishaderna behandlar djupa, filosofiska ämnen i en religiös reformistisk anda, grundad i Vedaböckerna. Dessa texter, vid namn Arya, förmedlar de gamla hinduernas tankevärld.

Redan i Rig-Veda finner vi upanishadiska tankegångar, t ex i den hymn som ägnas åt PARAMATMAN - den Högsta Anden:

"Det är Han som bor i det stjärnbeströdda firmamentet i form av ljus,
i mellanskiktet i form av luft,
på offeraltaret som eld,
i hemmet som husets värd,
i människan som livsprincipen.

Han finns i alla varleser, i alla ting.
Han står bakom allt som finns.
Han är den Högsta Varelsen.

Det är Han, alltid Han, som lyser i offergåvan, på firmamentet, i vattnet, i ljuset, i bergen och i Sanningen."
(Rig-Veda, IV, 40, 45).

Detta är Upanishadernas och Vedantas föreställning om Brahman.

När vi studerar dessa vedantiska texter, finner vi att de hämtar sin lärdom från Upanishaderna. Dessa är många. Liksom Vedatexterna har de överförts muntligt, och man har lärt sig dem utantill.

Upanishaderna har tagit upp Samhitas vediska tankar, förfinat dem och höjt dem till större begriplighet. Så t ex finner vi i Vedaskrifterna en önskan att få komma till paradiset efter döden och leva där i evig glädje, renad och fri från allt lidande. Frågan hur vi kan komma till paradiset besvarar Vedaskrifterna så: Genom uppoffringar. Men Upanishaderna ger en annan förklaring. Människans stora önskan att finna evig lycka, utan lidande, är inte uttryck för Visdom. Det är fel att inbilla sig att paradiset ger oss evig glädje. Vedanta säger att paradisets lycka, vilken den än är, inte är evig utan temporär, såsom alla mänskliga glädjeämnen. Om vi vill finna den verkliga lyckan, måste vi söka den någon annan stans och så nära oss själva som möjligt, d v s inom oss.

Livet i paradiset, så som vi föreställer oss det, är bara en förlängning av det vanliga jordelivet. Vedanta däremot talar om vårt andliga livs slutmål som en upplevelse då tidsbegreppet överskrids och vi når ett högre, vidare Medvetande. Upanishaderna beskriver detta tillstånd som följer:

"När hjärtats alla önskningar fördrivits, blir den dödliga odödlig. Människan upplever redan nu och här "BRAHMAN".

Vårt livsmål är att nå detta Översinnliga Medvetande, då odödlighet tycks kunna jämföras med likhet med Gud. Det är ett försjunkande i det Opersonliga, i det gudomligt transcendenta."

Frälsningen beskrivs i fyra former:

1) Ett innerligt, inre liv med Herren, Gud.

2) Ett liv liknande Herren Guds.

3) Ett liv medvetet om Gud i himlen.

4) En ständig gemenskap med Gud, d v s nästan en identitet med Honom.

I dessa fyra former talar Vedanta om frigörelse från vårt jordiska liv. Det är en befrielse från "slaveriet under tiden". Både födelse och död tillhör tiden. Vårt ideal är just att frigöra oss från beroendet av det temporära. Frigörelsen är ett medvetenhetstillstånd ovanom vårt vanliga jordiska medvetande, som är Maya, okunnighet.

Vårt vanliga jordiska medvetande i denna temporära värld är begränsat av vår personlighet, våra handlingar och tankar. Människans frigörelse innebär att hon blir befriad från sina synder liksom en häst som skakar sin man, som månen vilken återkommer oskadd efter en förmörkelse.

Vi kan också säga att frigörelse är ett Medvetande där ingen önskan finns. Det är ett tillstånd av medvetande om Universums enhet. Människan kan inte önska sig något högre, ty hon känner sin fullkomliga enhet med allt.

Mundakaupanishaden säger apropå detta ämne:

"När siaren ser den strålande Ende, Gud, Det Högsta Väsendet, överskrider han både gott och ont, fri från orenhet förenar han sig med Honom."

Friheten kan jämföras med en blind människas tillstånd när hon återfår synen. Till det yttre märks ingen skillnad, men för den som nått detta tillstånd, är livet inte längre detsamma. Det har skett en förvandling.

Swami Vivekananda talar om det så här:

"Den som upplevt detta tillstånd då det vanliga synsättet förändrats och Verkligheten blivit synbar - om också för bara en sekund - kallas 'levande frigjord'."

Vedantas mål är att hjälpa oss att redan i detta liv nå denna frigörelse.


Om vi söker i vårt innersta djup och är ngelägna om att lära känna oss själva, kommer vi att inse att alla våra mentala bilder reflekteras på samma skärm. Men mycket få människor lyckas finna denna inre kunskap och vetskapen om att vi äger det rena Medvetandet på vilket bilderna återspeglas.

Känslan av individualitet vidlåder vårt liv. Men den sanning som måste upptäckas är att det rena Medvetandet är dolt bakom vår uppfattning om oss själva.

Inser vi detta, då fattar vi Vedantas storslagenhet!



Kapitel I i boken "La Pensée Hindoue".


Översättning: Inga Heikel.


Läs även:

Atman-Brahman
Vivekananda
Vedanta
Gangaji


Till sidan 1!



www.sokaren.se/INDEX517.HTML