Indiskt religiöst tänkande: Vedanta
Atman-Brahman
Insikten att Atman (den individuella själen) är identisk med Brahman (världssjälen) ger människan befrielse.
ATMAN OCH BRAHMAN ÄR TVÅ GRUNDLÄGGANDE BEGREPP I HINDUISMEN. Olika religiösa tänkare och skolor förklarar dem på litet olika sätt, men Atman betecknar alltid det djupaste inre i alla varelser, vilket anses vara oföränderligt och oförstörbart, till skillnad från kroppen, som är förgänglig. Atman översätts med självet, jaget eller själen, men man kan också behålla sanskritordet oöversatt och förklara dess innebörd.
Upanishadernas vise fann att djupt i det innersta bakom de skiftande intrycken - skilt från dem, ovan dem - finns ständigt ett tyst vittne, och denna inre verklighet kallade de Atman. De förklarade att Atman även finns i djuren och i det som växer, i alltings inre.
Många människor identifierar sig med sin yttre gestalt. De tänker på sin kropp och säger: detta är jag. Men vedantafilosoferna upprepar: du är inte kroppen, du är det inre, Atman.
Vad är då Atman? Upanishadernas vise svävade inte på målet. De förklarade tveklöst att Atman är detsamma som Brahman. "Djupt i den föränderliga yttervärldens innersta finns en oföränderlig verklighet: Brahman. Djupt i det föränderliga inre livet finns en oföränderlig verklighet: Atman." Med orden tat twam asi, som betyder "det är du", uttryckte de att Atman och Brahman är ett och detsamma.
Brahman är den högsta verkligheten, den eviga och oföränderliga substans som är världsgrunden, universums väsen. Livet är en enhet som tar sig skilda former, och den yttersta verkligheten, Brahman, genomtränger allt, och allt som finns, existerar i den.
När Brahman finns som det oförstörbara innersta i en varelse, kallas den Atman. I djupet av sitt väsen är människan alltså identisk med det Absoluta, det Gudomliga, med Brahman. Denna eviga substans existerar inte i tiden och rummet, utan är fri därifrån och i sig lycksalig. Den är det innersta i allt, och den är det vari allt finns till. Den kan sägas vara mindre än det minsta frö och samtidigt större än världsalltet. Alltet vilar i sin helhet i Brahman.
Brahman finns överallt och är utan början och utan slut. Den upprätthåller universum i alla dess delar. Den är till sin natur vara, kunskap, självmedvetande, lycksalighet. Och detta oföränderliga, oförgängliga vara är du. "Fyllda av Brahman är de ting vi skådar. Fyllda av Brahman är de ting vi inte skådar."
DEN INDISKE FILOSOFEN SHANKARA (686-718) föreläste och skrev ivrigt under sitt korta liv om detta som han upplevde som den stora sanningen, att Brahman är absolut vara, kunskap och sällhet - och den enda verkligheten. Universums otaliga former är däremot inte verklighet, ty de är obeständiga, förgängliga; de är maya, illusion, de har inte absolut utan endast relativ existens. Brahman är odelbar, utan form och utan namn. Den är bortom allt lidande, i sällhet lysande, av kunskap strålande. Den är gränslöst, rent medvetande. Och du är själv i djupet av ditt väsen denna Brahman.
Insikten att Atman är ett med Brahman ger människan befrielse, förkunnade Shankara. Men befrielsen kan aldrig komma till en människa enbart genom yogaövningar, inlärning och läsning av skrifter, utan bara genom förståndets insikt att Atman och Brahman är Ett.
När lärjungen fått höra sanningen om Atman - och insett den - skall han meditera på denna kunskap, reflektera över den oavbrutet under lång tid. Då kan han uppnå det höga stadium där han upplever sin egen enhet med Brahman, sällhet och Nirvanas begärslösa frid, lärde Shankara.
Brahman, som är ditt eget väsen, är den självexisterande Verkligheten, det som finns till endast på grund av sig självt och inte på grund av något annat. Denna Verklighet är grunden för vårt jagmedvetande, upplevelsen att vi är ett jag, och den är det tysta, inre vittnet till alla våra tankar. Atman är rent medvetande, som finns i botten av våra olika medvetandetillstånd. Den är vårt väsens grund.
Hela universum är en verkan av Atman-Brahman, existerar däri och har ingen självständig existens därutanför.
Shankaras "Crest-Jewel of Discrimination", som är en ganska liten skrift, innehåller i stort sett de här tankarna. Texten är upprepningar därav och språkliga variationer på dessa teman. Vad Shankara vill säga är något ganska enkelt, nämligen att du inte är din kropp, utan själen, som är ett med världssjälen, den enda Verkligheten.
Hos en nutida läsare kan många frågor uppkomma som inte besvaras av Shankara, exempelvis: hur kommer en personlig Gud in i bilden? Shankara tar inte avstånd från idén om en personlig Gud, han nämner den ibland, men den tycks inte betyda något för honom.
Man kan också fråga: Vad är "rent medvetande"? När man riktar uppmärksamheten inåt, finner man alltid tankar. Det "tysta vittnet" bakom tankarna, det rena medvetandet, erfar vi ingenstans. Finns det - som Upanishaderna och Shankara tycks mena - "något" i mig som tänker alla tankarna och som djupast sett är jag, eller är det själva tankeprocessen som är jag?
Många frågor förblir obesvarade när man möter en gammal tids tänkare som Upanishadernas vise och Shankara. Så, ha inte alltför stor vördnad för dessa gamla religionsfilosofiska skrifter. En kritiskt ifrågasättande attityd är nog att rekommendera hur mycket helgonskimmer dessa skrifter än omges med.
Det kan också sägas att inom Ramanuja-traditionen av indiskt tänkande uppfattar man Brahman som en lägre verklighet än den personlige guden, Krishna, och underställd denne. Man menar att Brahman utgår från Krishnas kropp som en opersonlig energi samt att den individuella själen, Atman, inte är fullt identisk med Krishna, utan mera är som en gnista från Hans eld.
Idén om en personlig Gud är inte främmande för "opersonlighetsfilosoferna". Dessa torde uppfatta Bhagavan (Gud) som den högsta tänkbara formen av Brahman. Om man tänker sig en cirkel och antar att Brahman, som är Allt, är inom cirkeln, så är en människa, Atman, en liten cirkel inom den stora, med samma kvalitet men mindre kvantitet än Brahman. Bhagavan (Gud) kan vara Brahman minus alla småcirklarna. För att illustrera Ramanuja-traditionens uppfattning skulle cirkeln också kunna användas, men där tänker man sig Brahman som strålar vilka utgår från cirkeln, Krishna, och i en sådan stråle finns en liten cirkel, som är människan, Atman. Atman-Brahman blir av samma kvalitet men mindre kvantitet än Krishna. Dessutom är Krishna personlig, medan strålen, Brahman, är opersonlig. Synsätten är något olika, men den stora skillnaden mellan de båda tanketraditionerna torde vara att medan idén om en personlig Gud spelar en avgörande roll inom Ramanuja-traditionen, så har den ingen större betydelse i traditionen från Upanishaderna och Shankara.
Källor:
Upanishaderna. Översättningar och urval från sanskrit av Swami Prabhavananda och Frederick Manchester i svensk översättning av Astrid Setterwall-Ångström och Elin Lagerkvist (Natur och Kultur 1965).
Shankara's Crest-Jewel of Discrimination. Translated by Swami Prabhavananda och Christoper Isherwood (Vedanta Press, Hollywood, California, second edition 1971).
Tat twam asi
TAT TWAM ASI (DET ÄR DU) ÄR EN AV DE MEST BETYDELSEFULLA UTSAGORNA I HINDUISMEN. Orden betyder att vad du än ser på, så är det i botten av sitt väsen du själv. Din nästa (ja, allt levande) är du själv i annan form.
De tre sanskritorden utgör en av de djupaste och viktigaste meningar som någonsin sagts om människan och världen.
I Chandogya-upanishaden berättas om Uddalaka, som undervisar sin son Svetaketu. Uddalaka förklarar:
I begynnelsen fanns Varat allena, Ett Enda - utan detta intet. Han, Den Ende, tänkte: Må Jag bli många, må Jag växa fram. Han skapade världsalltet ur sig själv och gick in i varje varelse. Han är det fina innersta väsendet. Han är Sanningen. Han är Jaget. Och Det, Svetaketu, DET ÄR DU.
Uddalaka fortsätter:
Om någon hugger detta mäktiga träd vid roten, i stammen eller vid toppen, blöder det men lever ändå. Genomträngt av Atman står det fast rotat och suger sin näring. Men om Atman drar sig bort från en gren, vissnar den. Om Atman drar sig bort från hela trädet, vissnar det. Likaså dör kroppen, när Atman lämnar den - men Atman dör aldrig.
Allt har sin grund i Atman-Brahman. Den är sanningen, det fina innersta Väsendet i allt. Och den är du, Svetaketu.
Alltså: det inre, som är osynligt, är din eviga grund och världsalltets eviga grund. Tat twam asi - det är du.
Ordet tat syftar på det gränslösa, eviga, som alltid är. Och detta eviga, odödliga, innersta väsen, det är du.
Under årtusendenas lopp har många indiska vismän kommit till klarhet om att Han som är i mitt inre, den Evige, det tysta vittnet till att jag tänker och går - Atman - och Han som är den stora, eviga grunden till hela världsalltet, är ett och detsamma. Atman och Brahman är ett. Jag, Atman, är Brahman. Det som är jaget i mig, är världsanden, Gud.
Samadhi
förening med det eviga
Liksom många begrepp i religionens värld tolkas Samadhi litet olika av olika skolor, lärare och lärjungar. Och vem som verkligen kan påstå sig ha upplevt äkta Samadhi är inte lätt att säga. Men det rör sig om en mystisk upplevelse av fullkomlig enhet med Brahman, världssjälen, det Absoluta, Eviga, Oföränderliga, den Högsta Verkligheten. Det individuella jaget smälter in i Brahman. Den som erfar detta och den frid som följer, har upplevt Samadhi.
I "Ramakrishnas samtal" av Mahendranath Gupta kan vi läsa att Ramakrishna - bilden - i Nirvikalpa Samadhi hade upplevt att endast Brahman är verklig och att den synliga världen är ett bländverk. Han hade nått det slags kunskap om det absoluta genom vilket man bejakar världsalltet och ser det som en uppenbarelse av Brahman. Den som känner sanningen på detta sätt är en vijnani. Han ser Brahman inte bara i sig själv och i det översinnliga Absoluta utan också i allting i världen. I detta tillstånd hade Ramakrishna ibland inget medvetande om kroppen och såg sig själv som ett med Brahman.
Nirvikalpa Samadhi är den högsta formen av Samadhi, och den som når dit står ansikte mot ansikte med en levande verklighet, som tanken inte kan nå.
I boken "Meditation", som utgavs av Ramakrishnamunkar i London 1972, läser vi att dyana, meditation, är dörren närmast till det högsta medvetandetillståndet, Samadhi, det Ljus som upplyser människan, den Frid som övergår allt förstånd. Ramakrishna brukade säga att det är mycket svårt att bli kvar i detta tillstånd i mer än 21 dagar: om man stannar där mer än 21 dagar, då faller kroppen ihop. Men själv kunde han förbli i detta tillstånd sex månader åt gången.
I Swami Muktanandas "Läran om igenkännandet av det sanna jaget" står om Samadhi bland annat att i normala fall när två människor ser på varandra, är var och en den andres föremål för perception, men för den som upplevt Samadhi blir subjektet objekt. Medvetandet om detta gör honom stilla i förverkligandet av sann kunskap. Han är i extas. Detta är den högsta formen av Samadhi, den fullkomliga upplysningen. Yogin, som ser på universum som sin egen kropp, dricker extasens nektar. Han ser på den enormt stora mångfalden av gestalter och former, de ändlösa förändringarna runt omkring honom såsom skilda och ändå Ett. För honom är alla världar vibrationer från den Ende. Detta är lycksalighet i Samadhi. En sådan yogi behöver inte dra sig undan till någon grotta eller avlägsen skog. Han behöver inte tvinga sina ögon till att förbli stängda eller sluta upp med att andas för att komma i livlös Samadhi. Han befinner sig alltid i naturlig Samadhi, medan han äter, dricker, sover, vandrar omkring, leker, talar, badar, upplever sinnesnjutningar eller mediterar. Han lever alltid med spontan glädje.
Källor:
M. Gupta: "Ramakrishnas samtal". Proprius 1969.
Swami Muktananda: "Läran om igenkännandet av det sanna jaget". (Siddha Yoga Dham, Malmö 1977.)
Nirvana
ett i väst ofta missförstått begrepp
NIRVANA ÄR EN AV DE MEST CENTRALA IDÉERNA I HINDUISMEN. För många hinduer är detta slutmålet för mänsklig strävan. Sanskritordet Nirvana betyder "inte i rörelse". Och det som inte är i rörelse är samsara-hjulet, det vill säga återfödelsernas kretslopp. Att ingå i Nirvana betyder att inte mer födas på nytt, att vara fri.
Att slippa ur återfödelsehjulet ses av hinduer i allmänhet som något positivt, eftersom de uppfattar det kroppsliga jordiska livet som lidande. Blott korta tider eller stunder kan människan vara lycklig. Därför är det naturligt att önska sig ett slut på själens plågsamma vandringar och komma till frid, ro, stillhet: Nirvana. För att kunna nå det målet måste man låta begären slockna. Det tillståndet kan uppnås genom meditation eller yoga.
Nirvana betyder inte utplåning av den individuella personligheten eller definitiv död, utan bara att man frigör sig från återfödelsehjulet. I Nirvana förenas man med den kraft, Brahman, ur vilken man har kommit.
I "Livets mening och mål" skriver Walther Eidlitz om uppgåendet i Nirvana att jnanins atma har nått sitt mål: gudstillhörighetens säkerhet och trygghet. Som en droppe kunskap "förlorar" han sig nu i det stora kunskapshavet (Gud). Likt en solstråle, som tillhör solen, upplever han nu solens (Guds) väsen. Detta är det yttersta, stora offret på jnanayogins väg: att Atman slutligen - efter att ha erfarit vem han verkligen är - offrar sig själv, att han uppnår Nirvana, den eviga stillheten, och förlorar medvetandet om sin egen existens. Han har som en liten gnista uppgått i en oändlig eld.
Krishnarörelsens guru, Swami Prabhupada, säger att Nirvana betyder avslutande av den materiella livsprocessen - det verkliga livet börjar, när det materiella livet är avslutat. Krishnarörelsen talar om ett aktivt, andligt liv, ett individuellt liv i umgänge med Herren Krishna, efter uppnående av Nirvana.
I Nirvana råder för individen ett aktivt kärleksförhållande till Krishna, förklarar Ajit das, en av de svenska anhängarna av Prabhupada.
Nirvana har stora likheter med livet i paradiset, så som de kristna föreställer sig det. Det är ett evigt, lycksaligt tillstånd. Man tänker sig livet i Nirvana som ett individuellt, aktivt liv, fast i den andliga världen är tid och rum annorlunda än vi är vana vid. Nirvana är den andliga, verkliga världen. Den materiella världen uppfattar man som bara en förvrängd återspegling av den andliga världen.
Gangaji
Vedanta
Hinduism i Walt Whitmans diktning
Vivekananda
Ritajananda om Vedanta
Åter till sidan 1!
www.sokaren.se/INDEX61.HTML